Upp till bevis, Granis!

Tre små gummor skulle gå en gång, till marknaden i Nora. Anna Maria Roos tonsatta text sjöng man som barn. När det i juletid ställdes till med ringlekar. Jag kan fortfarande stycket utantill. Klämmig sak med schwung. 

Nora, den fredade idyllen på sidan om de övertrafikerade allfarvägarna. Som på ett vykort från förr. Kunde stått modell för Hedeby hos Delblanc. Osökt tänker jag, en smula vemodigt, det Sverige som en gång var. Det var bättre förr. Skriv upp det.

Pensionärsreservat? Ingen aning. Kan nog så vara. Känslan när man strosar runt på småstadsgator kantade av trähus är den av ohejdad trivsel. Det gamla Stadshotellet ser inbjudande ut. Lilla Hotellet ännu mer. Där nattlogi väntar.

Tänker jag Nora, tänker jag genast Dagmar Lange, pseudonymen Maria Lang. Rektorn som deckarförfattare.

Läste en gång att hon led av sömnproblem, levde som undertecknad med dylika. Hon kastade om dygnet. Sov på dagen, skrev på natten. Tidningsbud och brevbärare var införstådda med detta, därför varsamma med morgontidnings- och postinkastet. 

En dylik dygnsvändning har jag själv funderat på. Efter alla långa vita nätter. Nu läge, när jag är anställningsfri. 

Langes deckare? Nja, svårlästa. Inga höjdare, snarare lättviktare. Och, om uttrycket tillåts, lite fåniga. Det såta, brottsfixerade paret Puck och Einar Bure. Kommissarie Christer Wijk. Till skillnad från andra i deckare förekommande poliser i avsaknad av på jobbet inverkande privata problem. En oneurotisk snok. 

Super inte. Lång och bredaxlad. Antitesen till luggsliten. Gentleman, alltid elegant välklädd. En sådan där snart utdöd fossil, typ Skriftställaren, som drar ut stolar och håller upp dörren för damerna. Kanske Langes våta dröm. Hennes idealman. 

Sexistisk beskrivning, skulle det väl heta i dagens avkönade samtalsklimat. 

Nå, inte står sig Lang gentemot Chandler, Hammett, Spillane och de andra hårdkokta kisarna som stilistiskt pricksäkert sköt från höften utan att tveka. Som de kunde skriva! I just love you, guys. 

Langes böcker har filmats. Svärmorsdrömmen, den alltid lika korrekte och tillbakadragne Karl-Arne Holmsten gjorde Wijk. Jag försökte titta på en av inspelningarna. Det gick inte. Avbröt. 

Kanske borde jag dock läsa om Lang. Ställd mot dagens rysliga, genomkriminaliserade verklighet kanske det vore en lisa. 

Nora by the water är blott övernattning. På vägen till Grythyttan för att smörja kråset med hjälp av ett frikostigt presentkort. Det värdshus där Lotta Bromés kompis Granqvist basar. En riktig jollpetter, skulle salig mor ha muttrat. Tillgjord. "Feminin", kunde hon tillagt. 

Man kunde säga så ostraffat på den tiden. Långt före Pride och annat tok. 

Växlade några ord med honom för många år sedan på Bokmässan i Göteborg. Glömt vad han sa, men inte den tillgjorda rösten. Krubb fixar han mästerligt, säger ryktet. Upp till empiriskt bevis, Granis! Servett på.