Ut och gå!

Charles Baudelaire, mannen bakom den märkliga men samtidigt hårresande stimulerande samlingen Fleur du mal, påstås ibland vara den förste flanören, till och med att han myntade begreppet. I Paris den gången. 

När de fantasieggande passager fanns som Walter Benjamin, en annan märklig man med hårresande spännande texter, dokumenterat. 

Paris - ljusets stad. Som iscensatt för en tvättäkta flanör. I Gefle, där jag dväljs, flanerar man icke. Skulle se ut det. Man handlar, rastar hund eller knallar omkring med barnvagn. Samtidigt som man oupphörligt snackar nonsens i phonetratt (uttalas fåntratt). 

Inte undra på att vissa hundar ger ett deprimerat intryck. Och barn blir autister. 

Inte är det att flanera! Insupa. Betrakta. Intrycksfiska. Flanerandet är en ädel konst. Att odla och utveckla. Inte vem som helst förtjänar tituleras flanör och ingå i Baudelaires illustra sällskap.

En feminist jag en gång kände, hon var med och sparkade i gång Grupp 8, hävdade med kritisk stämma att flanera på Baudelaires tid, det gjorde bara män. Således reducerat till en genusfråga. Kvinnor som ensamma knallade omkring på gatorna var prostituerade. 

De flanerade icke. Må så vara. Spelar roll. 

Paris flanerade jag i för första gången 1978. Var där på en konferens om arbetslivet. Besökte inte en enda session. Tiden för dyrbar för det. Programmet tycktes mig urtråkigt. Men resan pröjsad av Uppsala Uni. 

Baudelaires grav besökte jag, kepsen av i vördnad. de Beauvoirs adress letade jag nyfiket efter i Montparnasse men fann den icke. Platsen där de sista kommunarderna sköts, en kyrkogård: Père-Lachais. 

Pariskommunen tycks mig fortfarande och än idag som ett tilltalande politiskt ideal. Andra platser kopplade till den ärorika revolutionshistorien sökte jag mig till. 

Sorbonne letade jag upp, förstås. Sniffade runt i de anrika lokalerna. Försökte avlyssna väggarnas språk. Kikade in i universitetet angränsande boklådor. Bläddrade och förnöjdes. 

Vistelsen utspelade sig i augusti månad. Fruktansvärt varmt. Krävande. Men jag stod på som bara den, ivrig upptäckta Paris, som om det vore möjligt. Ritade in på en karta mina vandringar, åkte inte metro en enda gång. Tyvärr förlorat kartan.

Flanerar gör jag än i dag. Men sämre balans efter sjukdom och hård behandling gör att nöjet inte är lika stort som förr. Det är mig en sorg att tvingas hantera. Ty flanerandet var och är en viktig del av mitt liv. 

Men spänsten är borta. Stav eller käpp, om än gentlemannamässig sådan för tusentals spänn, minskar nöjet. 

Tillsammans med brodern och själsfränden Hasse samflanerar jag ett par gånger per år på Söder. Vi passerar alltid Nackas bostad och hans staty på Katarina Bangata. Kepsen av. 

Slår oss ned på träbänk i Vitabergsparken. Scenen riven. Men vi hör sångerna från förr. Och njuter av gemensamma minnen. Cornelis. 

Samtalen med skarphuvudet Hasse för jag med ingen annan. Han påstod för övrigt häromsistens att ordet samflanera inte står med i SAOL.

Ålrajt, då har vi myntat ett nytt begrepp. Där ser man flanerandets, samflanerandets, kreativa potential. Ut och gå!

Bild: Wikipedia