Läser om en postumt utgiven bok av Lars Gustafsson som 2016 sorgligt nog lämnade oss för den himmelska parnassen. En i det offentliga samtalet, om vi nu längre kan tala om ett sådant samtal värt namnet vilket är tveksamt, djupt saknad person.
Egensinnig som bara den. Kunde uppfattas som disträ. Inte lojal mot någon eller något. I den meningen en sann intellektuell. Fri och kritisk. Den knarrande rösten symtomatisk. Självtillit som få andra. Han insåg sin egen storhet. Även på ett europeiskt plan.
De stora elefanternas dans var tillika hans. Framförallt de tyska. Enzensberger och grabbarna. Hard core intellectuals.
Förtalad var Herr G av ideologiskt förvirrade, dogmatiska själar som kallar sig vänster i Sverige. "Reaktionär" stod det på stämpeln. Jag minns även att Jan Guillou föraktfullt omtalade Gustafsson som "universitetslektorn i Texas".
Gustafsson hade ju tilldelats professorstitel vid det prestigefyllda The University of Texas at Austin. Och Guillou hade för sig att alla universitetslärare i USA tituleras professorer, vilket enligt honom skulle motsvara det svenska universitetslektor. Nå, big deal?
Gustafsson skrev på en helt annan nivå än Guillou som aldrig blivit något annat än en journalist stilistiskt. Skrivmaskinen, han använder ju inte dator gubevars, lyfter aldrig hos den senare.
Mats Gellerfelt, också djupt saknad fritänkare, kvistade över till Austin och begick ett reportage om Gustafsson. Hans föreläsningar var, enligt de begeistrade studenter som Gellerfelt talade med, rena äventyret.
De kunde ta vägen vartsomhelst när professorn kom i gång och bars av sina infall. Underhållande bara förnamnet på detta flow. Bort med manus och andra byggnadsställningar.
Gustafsson var som bäst i sitt skrivande när han glömde sina vidlyftiga filosofiska spekulationer och höll sig till sitt älskade Västmanland, har någon sagt. What´s the difference, by the way?
Jag älskade LG för hans hugskott. Finner inget bättre ord för hans originella snilleblixtar. Infallen och de dråpliga, oväntade och överraskande formuleringarna.
Som när han en gång knarrade: - Jag har lärt mig mer av människorna i Västervåla än vad jag skulle ha gjort om jag tillbringat en massa år vid ett normalt, svenskt universitet.
Jolligt, skulle en tröghuvad sandvikare kunna säga. Äh. Fyndigt. Säger jag. Gustafsson var, i likhet med Stolpe och Myrdal, en intellektuell entertainer. Slagfärdig och kul. Nu är det bara Myrdal kvar. Och en förskräcklig massa tråkmånsar.
- Kunde tråka ut en hel församling, som min mor sa. Och de gör det.
Jag skulle aldrig drömma om att jämföra mig med Gustafsson. Men hugskotten och infallen är en organisk del av mig. Det som ordningsmän och kontrollörer kallar "stringens" eller "koherens" (hiskeligt ord och jag vet knappt vad det betyder!) har jag aldrig besvärats av.
Orden letar upp mig. Ouppfostrade och vildsinta. Tar mig i besittning. Leker och styr med mig.
Få ordning på dem? Ja, men kanske inte den ordning litteraturkommissarierna påbjuder.
Gustafsson är därvidlag en förebild.
Bild: Wikipedia
Jag saknar också Gustafssons röst, oaktat han tappade en del de sista åren. Både i språkkänsla och omdöme. Jag hade nöjet att träffa honom strax innan han bröt staven över Sverige och flyttade till Texas. Organiserade en lyrikafton och även en akademisk föreläsning med honom. Fick en vänligt, ja nästan hjärtligt bemötande, vid den första kontakten. Det mest framträdande hos honom var nyfikenhet - ett genuint intresse på miljön och människorna- allt från rattväxeln på min gamla SAAB, min västerbottniska dialekt till det arktiska ljuset i maj på vår breddgrad. Sedan föreföll han också barnsligt förtjust i sin berömmelse - tror aldrig jag mött en vuxen person så mottaglig för smicker.
SvaraRaderaDet senare förklarar det sura bemötandet när Guillou titulerade honom
Lektor Gustafsson...Hur som helst var han en mycket intressant författare. Bäst var ungdomsverken. Som poet stod han sig till ålderdomen. Dessutom en helt fascinerande föreläsare. Jag spelade in föredraget "Avnämarstyrningen och den svenska högskolan"
Tror att han som författare förlorade på flytten. De senare romanerna tycker jag inte håller, varken stilistiskt eller idémässigt.
Härlig läsning, Mats. Stort, stort tack! Inger viss vemodskänsla. LG är så förbaskad saknad tillsammans med andra utstickare och färgstarka i det offentliga rummet. Jag tycker att en inte så liten del av Herr Gustafssons charm låg i hans egocentrism. Narcissism, kanske någon skulle säga. Hans disputation därvidlag en höjdare. Rena showen i det aktningsvärda, vad disputationer gäller lunkande Upsala.
SvaraRaderaDisputationen ja! Var du där? Har du läst hans avhandling? Språk och lögn läste jag med stor behållning flera gånger. Sällan avhandlingar kan fascinera så. Jag minns kontroverserna efteråt. Han anklagades för plagiat - svårt för en utanför filosofskrået att bedöma. Men den akademiska trätan var smått roande. Ingemar Hedenius höll en farbroderligt nedlåtande ton och menade att den "lille skrubbetussen" var en god poet men en klåpare till filosof. Vilket gjorde Herr Gustafsson alldeles utom sig.
SvaraRaderaDu har rätt om vemodet. Det vilar också ett vemod över Gustafssons poesi. Också efter "landsflykten". Men hans senare romaner och artiklar kan man undvara. Jag undrade faktiskt på fullt allvar om han drabbats av en tidig demens när jag läste några av hans inlägg i SvD.
Myrdal och Kessle närvarande. Gustafsson i sitt mest egocentriska esse. Jag har läst avhandlingen. Men länge sedan. Glömt ståhejet runt den. Plagiatbeskyllningar. Denne Hedenius ... som efter blöta fester bars hem, enligt ryktet. En annan tid.
SvaraRadera