Fattar du inte att du har mött dig själv!

Hur vi än blotta oss, gå vi likväl i graven med vår hemlighet. (Erik Lindegren)

- Om vi inte speglas eller får feedback, dör vi. Brukade jag alltid säga till mina deltagare på ledarskapskurserna. De ryckte till vid ordet "dör". 

Tillspetsat, men med avstamp i socialpsykologisk teori om social responsivitet, hämtad från den uppslagsrike, sorgligt nog bortgångne, Johan Asplund:

- Om jag skall ge er en enda anledning till att förbruka dyrbar livstid på en arbetsplats, eller för den delen ingå i ett privat förhållande, så är det att spegling blir möjlig. Man kan inte spegla sig själv.

Därmed kan steg tas på den mödosamma vägen mot en ökad självkännedom. Full genomlysning blir aldrig möjlig, gåtfullheten består. Där ger jag Lindegren rätt. 

Ty som Gunnar Ekelöf skrev: En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem.  

Men utan en ökad självinsikt, utan det medvetna försöket och den ärliga ansträngningen, blir man snabbt en psykosomatisk hälsorisk om man skulle utses till chef. 

Exemplen är otaliga på dylika, omkringvandrande hälsorisker. Chefer som i vardagslag själsligt misshandlar andra. Blinda för sitt eget agerande. Socialt medvetslösa. (https://da.se/2015/05/nar-chefen-skapar-dalig-stamning/)

Därför tog jag också tidigt upp detta tema som något centralt på mina ledarskapskurser. Egentligen elementärt. Inget hokus pokus! Inga ytliga managementböcker eller manualer! Man måste börja med sig själv. 

Leda sig själv, innan man kan leda andra. Innefattandes ett brett innehåll i begreppet ledarskap. Konsten att inspirera och påverka. The art of leadership. Inte styra och ställa. Inte beskära och begränsa. Uppmuntra till självledarskap. Få människor att känna sig fria. 

Under min tid i Upsala umgicks jag med psykoterapeuter med dynamisk inriktning. Jag brukar kalla dem seriösa, i motsats till kbt:are och andra beteendemodifierare. Alltid skulle det analyseras, alla samtal skärskådas. Om det så var fest eller icke. 

Det tycktes som om den terapeutiska, professionella blicken alltid var påkopplad. Ofrihet smög sig på i relationer och umgänge. 

Jag kände mig obekväm. Det hände att det brast för mig: - Herregud, du lever ju inte! Du meta-lever. Betraktar hela tiden dig själv liksom utifrån. Lev!

För att kunna speglas, måste man göra sig synlig. Blotta sig som Lindgren, poeten med den suggestiva samlingen mannen utan väg, skriver. Att intaga en egocentrisk position befrämjar inte spegling. 

Snarare gömmer man sig därvidlag. Vågar inte visa sig. Förtorkar långsamt. Var finns de andra? 

Att speglas av andra är ett idealtillstånd. Under alla mina år på olika arbetsplatser kom jag genom umgänget med ofrivilligt valda arbetskamrater på en hel del om mig själv, denne knepige figur som sannerligen inte är lätt att leva med. Det skall erkännas.

Men vad var det jag, närmare bestämt, upptäckte om mig själv? Gamla, slitna sanningar, klichéer, typ: Om du retar dig på någon annan, har du sannolikt mött dig själv.

Jag minns särskilt en kollega med finsk börd. Hon gick mig på nerverna med sitt påfrestande sätt att vara. Lömig och falsk. Alltid ett stelnat leende på läpparna. Ett leende som inte nådde de kalla ögonen. 

Jag gjorde allt för att undvika henne i vardagslag. Och då menar jag allt.

Sedermera blev hon, den karriärlystna, chef. Gud bevare dem hon har att göra med i den befattningen! 

Jag sade förmanande till mig själv, och ofta, när jag gick i gång: - Fattar du inte att du har mött dig själv?! 

Vad hjälpte det? Irritationen försvann inte. 

Bild: Wikipedia