Att komma från ett hem utan akademiska traditioner till lärdomens stad och universitetet innebar en smärre kulturchock. Ta bara detta att ha så pass få föreläsningar varje vecka, jag trodde det skulle vara som på gymnasiet med ett antal lektioner varje dag, att det blev mycket tid över. Åtminstone upplevde jag det så. Och det förlamade mig till en början.
Vad skulle jag ta mig till med all denna tid som inte var schemalagd och inmutad? Inte tänkte jag med glatt sinne, jag var ju präglad av det strävsamma ursprunget: halleluja, den är befriad. Den styrande devisen löd och ekade i bakhuvudet: Arbeta bör man, annars dör man.
Att sitta och läsa böcker mitt på blanka förmiddagen, eller eftermiddagen för den delen, det var ju inget man gjorde i det brukssamhälle jag kom ifrån. Det var frestande att införskaffa en ölkasse att medbringa till studentkorridoren och lyssna på musik. Detta hände också. I och för sig kanske inte bortkastad tid.
Nå, den chocken övervann jag. Och det flitiga läsandet började. Även dagtid. När solen stod som högst över Upplandsslätten.
Chock nummer två, kanske är chock ett för starkt och överdrivet ord, var att det akademiska språket var krångligt att ta till sig. Det var som om språkspelet, citerar Witttgenstein, gick ut på att inte vara tydlig. Utan man måste linda in och förpacka. Betydelse och mening måste det sökas efter, av den som läste.
Budskapet gömde sig i textens dunkel och snår. Om det överhuvudtaget fanns. Och inte bara var snömos och mumbojumbo.
Det gällde, om man ville börja klättra i den akademiska hierarkin och slåss om tjänster och positioner, att tillägna sig en skrivart i samma dunkla anda. Men jag hade redan från allra första början mycket svårt för det. Det gjorde att den akademiska karriären kom av sig.
Till det skall läggas att jag aldrig lyckades fatta poängen med att enbart skriva för det snäva akademiska samhället, forskarsamhället. Som om inget existerade utanför universitetets rivalitet mellan armbågsvassa individer och alla lömska intriger. En föga hälsosam miljö att vistas i.
Och vad med samhällsnyttan med universitetet? Borde de inte vara som stenen i skon? Påverka det allmänna tänkandet?
Akademikerna, det var lätt att konstatera, överskattade sin egen betydelse i tillvaron.
Odlade ett kollektivt självbedrägeri. Skrev för och läste varandra. Höll masken.
När jag sedermera begick min doktorsavhandling, eftersträvade jag mycket medvetet att den skulle kunna läsas utanför universitetet. Av vanligt folk. Jag översatte alla citat från engelska och tyska till svenska. Och jag talade klarspråk, skrev enkelt och rakt på. Lindade inte in, rullade inte ut ordmattor, anlade inga snår.
Det blev ett satans liv bland perukstockarna. Så kunde man väl ändå inte skriva! Skall sådant kallas forskning, morrade dessutom LO-ordföranden. Det stod ju svart på vitt vad som hänt med facket. En akademiker som tar bladet från munnen, har väl aldrig hört på maken!
Visserligen sitter jag den dag som i dag är med höga akademiska titlar och meriter. Även från utländska universitet med gott anseende. Men någon akademisk karriär gjorde jag inte, det skulle jag inte påstå. Den världen tycktes mig för trång och inskränkt. Jag vägrade bli en Erasmus Montanus. Dryg och obegriplig. Mycket utbildning, mindre bildning.
Jag har vänner, klipska och intellektuellt välutrustade, som kom till samma slutsats. Jag skulle vilja säga att de var för bra för akademin. Hade de klamrat sig kvar, hade de knäckts.
Bild: Ludvig Holbergs Erasmus Montanus, målad av Johan Roselius, 1700-tal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar