Till J Redins Antikvariat i Alunda utanför Upsala för att leta upp en eftertraktad bok vi funnit på nätet. Den skall tydligen bara finnas här. I Löddby en bit utanför tätorten och i ett till synes tillbommat, ruckligt trähus. Men som rymmer 100 000 volymer. Alla katalogiserade.
Alunda har jag passerat många gånger förr i världen. På väg till eller från Öregrund. I ett tidigare liv med en annan familjekonstruktion. Den gick sönder och sår revs upp. Sår som aldrig läkts. Min skuld för detta är stor. Men jag bär inte hela skulden.
Jag tror inte på utseendet av syndabockar. Eller att i familjära sammanhang söka efter vems felet var. Jag är relationist, relationen är minsta enheten. Det är mellan människor förklaringar till varför det blir som det blir måste sökas, relationen är källan. Fråga vilken seriös familjeterapeut som helst.
För över femtio år sedan, lite ångestskapande notera att det är så fruktansvärt länge sedan, var jag här med mitt band för att spela på en skoldans. En lördagskväll. Spelningen blev lyckad, låtarna satt en efter en. Rösten höll hela kvällen. Trots att den hårt ansträngdes, framförallt i krävande ballader.
Men vi hade, utan att riktigt förstå varför, retat upp några bonngrabbar från trakten som fick för sig att de skulle klå upp oss. Kanske ett lördagsnöje spöa utbölingar. Och vi tvingades först låsa in oss i lärarrummet efter spelningen, sedan begära poliseskort, en ensam polis i civil bil, från platsen. Vår plan var att sova över i den eviga ungdomens stad.
Vi kom undan och längre in på natten plockade vi fram våra instrument och gav en konsert uppe i ett av rummen på Studentvägen. Om någon stördes och protesterade mot det höga ljudet? Minns inte. Kanske tagit bort. Men inte otroligt.
Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Vad jag vet är att mitt minne blir generellt allt sämre. Men vissa saker minns jag. Klart och tydligt. Jag brukar fåfängt tänka att jag skulle vilja bestämma vad jag skall minnas. Som att ur livshyllan plocka fram enbart uppbyggligheter.
Många minnen är smärtsamma sådana. De skaver och gör ont. Och ont inse att vissa saker jag gjort inte kan göras ogjorda. När jag sårat och skadat andra människor. Mina barn.
Acceptera blir nyckelordet. Lätt att säga. Gå vidare, som de hurtiga brukar säga.
Återseendet av Alunda är minnesframkallande. Denna föga minnesvärda ort, om man elakt säger så. En ort att passera och lämna åt sitt öde.
Kanske är glömska ändå grönska.
Bild: NewStatesman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar