Heliga kor

Av ekonomiska eller åldersdiskriminerande, kanske både och, skäl erbjuds jag inte längre att skriva några krönikor i Hela Hälsingland (HH) och Gefle Dagblad (GD). Krönikorna i Universitetsläraren upphörde i och med min utstämpling för snart tre år sedan. 

Jag trivs i och för sig med min blogg. Här jag kan skriva precis vad jag vill. Skriva måste jag. Jag lever skrivande. Lider av "grafomani", skulle Horace med sitt eleganta ordval kanske säga. 

Inte sant. Inget tvång. Bara lust. Livsmening som alstras. Samtidigt som jag skriver detta, läser jag Duras med sin lakoniska stil: Att skriva. Finner inte lust där. Endast ensamhet. 

Jag är ingen Bianca eller Läckberg, ingen sådan där "influencer". Men glad för dem som läser mig. Bland dem vet jag att det finns författare. Kulturredaktörer. Förläggare. Radiojournalister. Fritänkare. Konstnärer. Drop-outs från universitetet. Uttråkade anställda. 

En härlig blandning. Love you all.

Jag har gästspelat i nättidningar. Det finns ju utmärkta sådana. Stefan Lindgrens 8 dagar. (Stefan var för övrigt den som fick mig att starta min blogg.) lindelof.nu. Genomgående hög kvalitet. Professionella pennfäktare.

Jag kan sakna krönikörskapet. Det tillstås. Kanske några läsare också gör det. Kan ibland, faktiskt ganska ofta, få höra om trista tidningar man sagt upp prenumerationen på. Ointressanta kultursidor i framförallt GD. 

Var är debatten? Glöden? Det oroande? Tankeprovocerande? Gossen Ruda?

En sak jag lärt mig under skrivandets år är att det finns heliga kor. Sådant man inte skriver om. I varje fall inte elakt, kritiskt eller avslöjande.

Kungen och hans amorösa eskapader med "kaffeflickor" var länge en sådan ko som lämnades i fred. Inte längre. Boken Den motvillige monarken bröt is. 

Men efter vad jag förstått blev det svårt med jobb för författarna efter utgivningen. Och den efterföljande extrema uppmärksamheten runt den bladvändande stollen på tronen. 

När jag en gång skrev kritiskt om nationalhelgonet och ikonen Astrid Lindgren, minns 
inte i vilket publicistiskt sammanhang, blev det ståhej. Upprörda röster, som om jag stuckit hål på barndomens såpbubblor.

Min övertygelse är att vrede är uttrycket för öm tå som det trampats på. Varför annars gå igång på alla cylindrar?

För något år sedan retade jag upp förskollärarna genom att i en krönika i HH använda ordet "dagis". Herre, min skapare. FÖRSKOLA, heter det! FÖRSKOLA! Är krönikören helt vrickad? Ärligt talat visste jag inte att ordet "dagis" var tabu. 

Mina döttrar gick ju på dagis i Uppsala. Alla sa dagis. Och dagisfröken. Inte förskollärare. 

Vill jag reta upp Sandviksborna, är det bara att dra till med något ofint om konsul Göransson. Välgöraren. Stadens grundare. Guds ställföreträdare på jorden. Som öppnade paradiset för människorna. Det vill säga fabriksgrindarna. 

När jag inte dragit mig för att i GD att repa den tillrättalagda bilden. Då reser sig löneslavarna. Fabriksmänniskorna. Inte särskilt lustigt, egentligen. Berättar om en inlåsande mentalitet som sitter som Sandviksstål (!) i de arma, förtryckta själarna.

Vill man göra det enkelt för sig som skribent, skall man bara låta de heliga korna få beta där fridfullt i gräset. Låta dem hållas. Men vem vill läsa en sådan skribent? Inte jag i alla fall.

Foto: Arne Wennberg - Wordpress.com