Jag inhämtar att ett mycket stort antal vindkraftverk skall utplaceras utanför Gefle. I havet. Tydligen gigantiska historier. Lika höga som Eiffeltornet. De fast boende i det vackra kustbandet är mäkta upprörda.
Opinionen kan inte av beslutsfattarna bekvämt bortförklaras med att det är det snöda särintresset som talar. De privilegierades sura klagovisor.
Utsikten tillhör alla. Utplaceringen angår likaså alla.
En insändarskribent efterlyser en risk- och konsekvensanalys. Någon sådan har tydligen inte presenterats. Vilka blir konsekvenserna för miljön? För fåglar och andra djur? Andra sannolika konsekvenser och risker?
Kanske viktigast av allt: vilken blir energieffekten med dessa i mina och andras ögon landskapet förfulande vindmöllor? Lönar det sig med denna utplacering, eller är det ren och skär symbolpolitik?
Jag glömmer aldrig när vi i bil på väg till Greifswald fick dylika förfulande möllor i blickfånget i ett av Europas fram till dess skönaste landskap: Mecklenburg-Vorpommern. Besjunget av poeter och konstnärer. Plötsligt var det förfulat.
En chock att utsättas för denna visuella nedsmutsning.
När jag var fackligt aktiv på Högskolan i Gävle efterlyste vi från facket gång på gång, med den tjatiges envishet, risk-och konsekvensanalys när det aviserades organisationsförändring. Framförallt i samband med neddragningar, folk skulle sparkas.
Som om arbetsgivaren "glömt" att det måste göras. Eller helt enkelt gav blanka fan i det. Det senare skulle inte förvåna mig.
Minns ni den så kallade gymnasielagen? Vansinnig! Drevs igenom trots att samtliga remissinstanser varnade för konsekvenserna, riskerna. Men lagstiftarna, med den bisarra Alfred E Neuman-kopian, Annie Lööf, i spetsen, vägrade benhårt att lyssna.
Och så blev det som det blev. Förödande effekter. För oss undersåtar att ofrivilligt skörda efter detta cyniska maktmissbruk på högsta nivå.
En gång hyllades och respekterades den svenska ämbetsmannastaten för dess redbarhet. Att saker och ting sköttes på ett ordentligt, myndighetsvärdigt och oklanderligt sätt. Christopher Jacob Boström (bilden) personifierade andan.
Denna stat, salig i åminnelse, finns inte längre. Löfvenland - det är något helt annat. Raka motsatsen till det Boström personifierade. Med aktivister anställda på Migrationsverket och andra ställen.
Vad som återstår i den förfallna, blågula staten är det, åtminstone ibland, vinande ljudet från vindmöllor och återkommande rapporter om knarksäljande och sexbrottsutövande afghaner. Förlåt, jag menar förstås "ensamkommande barn". Ska jag skriva "gymnasister"?
Eller vad de nu skall kallas för att inte irritera Annie Lööf och hennes samhällsnedbrytande gelikar. Och dra på mig etiketten "främlingsfientlig".
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar