Landsflykt till Nordjylland

Matthias Claudius visste: Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen. Blott den som reser, har något att berätta. Den som aldrig reser, har intet att berätta. Den bofaste saknar berättelser. 

Tja. Minns Bengt Anderberg som motvilligt lämnade sitt älskade, fagra Bornholm. Inte saknade den fabulerande begåvningen med rötter i skrönornas förlovade huvudstad, Göteborg, berättelser! 

De bästa resorna tillhör den gränslösa fantasin. Men den göds av intryck. 

Förr tyckte jag inte om att resa. Med resväska kände jag mig snart obekväm, otrygg. Jag kunde känna hemlängtan. Till det som tyskarna med bultande hjärta kallar Heimat. 

Tv-serien med samma namn en av de mest sedda någonsin i Tyskland. Bidrog till att stärka den nationella identiteten. Man kunde återfå stoltheten av att vara tysk. Tv-serien legitimerade kärleken till hembygden efter nazismens missbrukande av Blut und Boden. 

Jag kunde på resande fot, framförallt om dag lades till dag och det bara fortsatte, längta den blågula hembygden. Rötterna. Sammanhanget. Det välbekanta. Det som består. Tillhörighetens urberg. 

I mitt sinne har alltid funnits en grundton av Wehmut över det som förlorats. Vemodet har på försiktiga fötter smugit sig in i allt jag skrivit. Och slagit sig ned mellan raderna.

Känslan av förlust har, med åtföljande vemod, förstärkts av de senaste årens utveckling, missvisande ord för ett allt sämre och hotfullt samhällstillstånd. Ett Sverige övergivet av maktberusade, cyniska politiker. Det Sverige där jag växte upp och formades. 

Migrationspolitiken, snarare bristen på en klok sådan, har ändrat landets karaktär. Våldet och kriminaliteten ökar. Vardagens otrygghet och utsatthet konsolideras. 

Min hemlängtan till det Sverige som inte längre är, är borta med vinden. Skingrats som de lätta molnen över Vesterhavet utanför Krøyerland i Vendsyssel, Nordjylland. Något har hänt, trängt sig på, satt sig fast. En sinnesförändring jag inte kan förneka längre. 

Som om jag öppnat ögonen, äntligen har börjat förstå. I den tidigare hemlängtan ruvade en förnekelse. En vägran att se och förstå. En vägran erkänna det som förändrats. 

Ett markant drag jag besitter i min livet igenom trygghetssökande person: viljan att bevara saker och ting precis som de är. 

Måhända är det som att jag medvetet, för allra första gången, klarsynt blickar bort utan att slå ned blicken. Mot något annat. Vänder bort blicken från fosterlandet, vill glömma att det är här jag bor. Sverige inte mitt trygga hem längre. Inte här jag hör hemma.

Vad innebär kärleken till en nation? Alfred Döblin, författaren till mästerverket Berlin Alexanderplatz, menade att det är vad en nation står för som framkallar kärleken till denna. Aldrig nationen i sig. Ingen oreflekterad, blind chauvinism. 

Det kan överföras till hur jag numera ser på Sverige. Bakom min rygg det Sverige som det 
hänt något med. I klart sämre riktning. Och jag känner inte längre igen mig. Ett land jag har fått allt svårare att leva i. Jag trivs inte. 

Inte längre mitt land. Det jag i Döblins mening förknippar nationen med. Jag har förlorat det. Landet har bytt ansikte. Den blågula samtiden skaver. 

Även om jag inte, likt Järegårds koleriska doktor i von Triers Riget, travesterande utbrister: 
- Svenskjävlar! Vad har jag i Sverige att göra?!

Hjärtat fylls med sorg. "Mot sakta mörknande kväll jag färdas värnlös", som Vilhelm Ekelund skrev. En landsflyktig. Själsbroder.

Sommarveckorna i Nordjylland räcker inte för mitt välbefinnande. Att det skall bestå. Alltför kort tid. Jag vill bli bofast. Bo året om. Följa årstidsväxlingarna. Havets skiftningar. 

Kan det bli verklighet? Eller måste det förbli blott en dröm? Den som lever får se.