Den särpräglade stilisten John Berger tycker jag mycket om att läsa. Hans essäer kännetecknas av ett brett ämnesspektrum med en aktningsvärd grad av originalitet. Som hos Roland Barthes, en annan av mina stora favoriter.
Kor tycker jag om. Det gjorde även Berger från sin franska landsbygdshorisont. Han observerade, samtidigt som han tillsåg en bortrest grannes kor, och skrev initierat om hur dessa mäktiga varelser beter sig i ett hjordsammanhang. Kor är individer! Respekt!
Berger, som själv har vandrat in bland de eviga skuggorna:
"Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. /.../ Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.”
Till min fasa inhämtar jag färsk statistik från begravningsbranschen om att det blir allt vanligare att döda människor i Sverige skyfflas ned utan föregående ceremoni.
De stackars stressade efterlevande har ju fullt upp, gubevars, med att knega och dumstirra i sina mobiltelefoner. Sökande narcissistisk bekräftelse på Fejsburk, som de säger i Kalle Anka, och i andra pseudosociala medier.
Inte finns det tid över till att arrangera gammeldags begravningar!
Sekularisering och tillvarons avförtrollning, för att citera sociologen Max Weber, pågår i mitt fosterland. Kyla och meningslöshet traskar hand i hand.
- Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. Karl Marx citerade det. Jag tolkar det inte som att vi skall glömma de döda. Bara inte upprepa misstagen, gå i samma fällor, sitta fast i tankefigurer som måste överges. Av de döda har vi mycket att lära.
I ett vardagsrumsfönster med utsikt mot en stilla flytande kanal, "jag måste bo vid vatten" skrev jag en gång, har vi blandat foton på barn och barnbarn med döda släktingars porträtt.
Ja, även kära och mycket saknade vänners i det senare fallet. Som förläggaren och författaren, livskonstnären Gert Nilson.
Det går inte en dag utan att jag stannar till och betraktar de dödas tysta ansikten. Och jag hör om jag anstränger mig: - Din tid är nu. Din levnads dagar. Din stund på jorden.
Jag stärks av det. Som jag stärks av att vistas i Sydafrika, till våren dags för en ny vistelse, där liv och död andas nära varandra och döden inte låter sig förträngas och förbilligas. Inte som här.
Jag sörjer släktingar som gick före, men som förpassats till den anonymitetens massgrav som benämnes minneslund. Själv skall jag ha gravsten med namn på när det väl är dags. Kom gärna förbi och förbli där en stund.
Kanske kommer det att stå Skriftställare eller Radikalpessimist på stenen. Ni får se.
Glöm mig icke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar