Det är ett besynnerligt land. Detta som jag, beskattad in på bara skinnet, är undersåte i. Nära att jag halkade på tangenterna och skrev "sjukt". Obotligt sjukt. Far beyond the border of common sense.
Och då tänker jag inte på den tygellösa, vettlösa migrationspolitiken som åsamkar landet enorma kostnader socialt och ekonomiskt. Kommunerna går, en efter en, på knäna. Vet varken ut eller in.
Med en ansvarslös regering som i sin stora godhet och humanism öppnat sitt hjärta och inte bygger några murar.
Jag tänker inte heller på samma regering som slår sig för bröstet (brösten?) och kallar sig feministisk men lagt en höstbudget som gynnar högavlönade män. (Expressen 190918) Schizofrent, eller hur förstå?
Ord och handling sticker åt olika håll. Lita på politikerna, någon? Hur orkar dessa yrkespolitiker, finansminister Magdalena Andersson icke att förglömma, upprätthålla denna offentliga lögn om feminism?
Nå, det hör till spelet. Men utmärkande och avslöjande för ett samhälle i demokratiskt förfall. Med härskande som försöker blanda bort korten och dölja verkligheten.
Jag tänker på den åldersdiskriminering, åldersfascism, som förskingrar det som inom företagsekonomiska kretsar brukar kontoföras som humankapitalet. Högkompetenta, dugliga och erfarna medarbetare skickas hem vid 67. Bara för att de fyller 67.
Jag bortser från den aviserade höjningen av pensionsåldern. Det handlar om något annat. Inte om att tillvarata och vårda grånat humankapital. Försnillade pensioner. Politikerna hoppas väl på att folk skall dö av utmattning knall och fall och inte behöva någon pension.
Inom universitetslärarförbundet, där jag var aktiv, var vi på det klara med fenomenet ofrivillig pensionering. Människor som krya och nytra tvingades gå i pension vid 67 mot sin vilja.
Klart att många chäfer passade på att göra sig kvitt obekväma medarbetare. Min kortvuxne chäf en av dem. Däremot behöll han snälla ja-sägare och ögontjänare. För dessa gjordes undantag från 67-regeln. Lätta att handskas med. Hjon.
Fackligt förtroendevalda som inte bara jamade med kunde chäferna nu bli av med. Utan att behöva konfrontera dem. Vilket de i sin ledarskapsmässiga oförmåga och ynkedom aldrig vågade.
Ingalill Mosander, som recenserat böcker i SVT:s Go´kväll, är ett aktuellt exempel på när åldersfällan slår igen. Hon tillhör inte mina favoriter. Jag har svårt för den tillgjorda rösten. Men ändå.
Förutom Mosander har populära, för att inte säga folkkära nyhetsankare i SVT bryskt avpoletterats. Av chäfer som det går tretton på dussinet av.
Att ålder skulle vara ett avgörande kriterium. Det är ju helgalet. Lätt misstänka att det rör sig om något annat.
De yngre generationerna som skall ersätta och ta över. Ja, herregud. Jag säger bara det. För att hårdra och generalisera. Arma framtid dränerad på kompetens och erfarenhet.
Fotnot: Att pensionsåldern i och för sig kunde ligga betydligt lägre och att de låga, skamligt låga pensionerna, borde ligga mycket högre är en annan fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar