Nå, alltmedan hösten på allvar verkar fara in med rödgula segel. Så har jag läst Horace Engdahl (HE), hans associativa tankebok De obekymrade. Full av lärda infall men på skiftande nivåer.
Vad de rättrogna, de må kalla sig "feminister" eller något annat inställsamt, skrivit om den ger jag katten i. De har läst med ideologiska glasögon på. Som censorerna i de forna öststaterna. Dömt på förhand. Kunde avfärdat, utan att ens ha öppnat den.
Något HE förstås är medveten om. Efter att ha figurerat, delvis löpt gatlopp, i gammedierna. Numera är han ju, i de rättänkande kvinnornas ögon, fredlöst villebråd. En grumpy old man.
Kulturens gudfader är detroniserad. Han verkar inte särskilt bitter över det. Snarare trivs han. Tycker sig vara i ett historiens goda sällskap med avfällingar och refraktionärer. En konformitetshatande outsider.
Jag är besviken, boken förnöjde mig inte som jag hade hoppats. Jag hade väntat mig ännu mer av De obekymrade. Därför jag skaffade den. Vedergällningens lustfyllda retorik, trodde jag att jag skulle få avnjuta.
Nu kommer de att få på tafsen. Genusvetare och andra samtalsförstörare. Cissi Wallin och de andra rödsminkade hojtarna. De anti-intellektuella. Oförmögna till dialog och kritisk reflektion. Stormtrupper.
Företalet, Engdahl använder naturligtvis inte den banala termen "förord", skruvar upp förväntningarna. Texter som inte provocerar, biter och starkt berör är ointressanta. Menar HE. Men vad med hans egen text?
För lite jävlar anamma hos den välkammade Engdahl. Det luktar fransk salong och 1700-talsperuk om honom.
Alltför ofta noterar jag hur HE spänner bågen och lägger an. Nu skall jag ge dem! Det blir inte bra, byggnadsställningar skall inte synas. Det tenderar mot posering och förtar det lustfyllda, det överraskande verbala mordet.
Som hockeyspelare brukar säga: - Man får inte börja tänka på isen, utan bara köra på.
HE är ingen humorist. Han tar sig själv på för stort allvar. Men, det bör tillfogas i rättvisans namn, utan att hamna i självömkan. Han är inte som Springsteen-epigonen på Österlen.
Jag lyssnar med stora öron när han skriver om kärleken och hur vi enligt honom håller på med fagra ordutläggelser för att dölja vårt begär. Svartsjukans grymma lidande fångar han. Man förstår att HE både älskat och varit svartsjuk.
Essäisten och skönanden är ju en människa av kött och blod, för bövelen! Med bultande hjärta och salta tårar. Kan både såras och överfallas av förälskelsens lycka.
Hur hade han det med Ebba? Äh, jag vill inte veta. Och han gentlemannatiger. Hennes vittnesmål, där hon, som inte på långa vägar kan mäta sig stilistiskt med den forne maken, förminskar honom, ger jag inte mycket för. Hon är part i målet. Inget oskyldigt offer.
Osökt går tanken till Jan Myrdal och hur han ocensurerat talar om könet. Fittan. HE är mer fin i kanten. När han kastar ur sig "knulla" på ett ställe, skär det sig. Inte hans latin.
Han påstår att mannens vältalande till kvinnan, hyllandet och upphöjandet, bara är ett tillrättaläggande ("manipulativt" skriver han inte) spel för att han skall få ligga på hålet.
Det är det kroppsliga som är det primära. Bortom symboler och sublimering. Poesi och skönsång.
Samtidigt kan han nedvärdera, till synes motsägelsefullt, det kroppsliga genom att betona att allt händer i huvudet. Erotiken tillhör fantasins värld. Han vinklar det på samma sätt som Aline Reyes i den omdiskuterade boken Slaktaren.
Begäret sitter inte i könsorganet, utan i hjärnan.
HE skriver, som den borne stilist han är, alltid förbaskat bra. Och han har vett hålla sig till 100 sidor. Allt annat vore i hans fall vulgärt. Som de säger i Oxford.
PS. Varför bokens titel? HE längtar läsare som är obekymrade, det vill säga som varken hatar eller är rädda. Han tror inte de är många. Jag ville tillhöra denna glesa skara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar