Kulturtanter och kulturfina kan betala sina plåtar själva

Jag vet inte hur ofta jag i mitt förhållandevis långa leverne har besökt Nationalmuseum i Stockholm. Inte har jag direkt nött stentrapporna, om man säger så, i det vördnadsbjudande huset. Och det har inte med min ovilja mot Tjockhult att skaffa. 

Jag har, i likhet med valfrändskapen Joseph Beuys som praktiserade vad han kallade social konst, svårt för högdragna museer där man förväntas knalla runt och respektfullt glana på stelnad konst. 

Operan? Kungliga Operan, som den störande för en tvättäkta republikan heter. Aldrig satt min fot där. Man riskerar somna och man hör inte vad de sjunger. Och de sjunger det som likaväl, och bättre, kunde framföras utan musik.

- Du vet inte vad du pratar om, får jag mig tillkastat från en indignerad som sovit djupt under långa, av de akademiskt skolade kritikerna, föreställningar. - Numera textremsor på Operan. 

So what?

Dramaten, Kungliga Dramaten, har jag i bästa fall besökt högst fem gånger. Jag har svårt för borgerlig, traditionell teater där publiken förväntas utgöra en tigande fjärde vägg. Det krävs av en att man sitter knäpptyst som en död. Inte som i Gavlerinken. 

Och det pratas så tillgjort på scenen. Nej, hellre då Hjalmar i Viby eller Eva Rydberg på Fredriksdal i Helsingborg. Det är underhållning som heter duga det! Valuta för pengarna. 

Att SR och SVT skulle garantera en oberoende och fri journalistik och för detta förtjäna legitimitet och skattemedel. Knappast. Politiskt korrekta journalister - borde inte kallas så, utan ideologiproducenter - moraliserar och uppfostrar oss. 

Ett aktuellt exempel Anna Hedenmo i Min sanning i SVT, när hon intervjuade Amineh Kakabaveh. Påfrestande att se och höra. Den förnumstiga skolfrökentonen. Uppläxningen.

Nå, oavsett om jag sover på Operan eller icke. Oavsett om jag tittar på SVT eller icke, ett tittande jag försöker undvika för blodtryckets skull, måste jag vara med och betala. Utan att vara tillfrågad.

Jag anser inte att de uppräknade kulturinstitutionerna har något oantastligt egenvärde. Jag vill inte vara med och betala med mina surt förvärvade pengar bara för att de av någon långsökt anledning skall finnas kvar. Vi måste inte ha dem. 

Viktiga? För vem? De institutionsanställda? Stollen på tronen? Kulturministern med det ofräscha ormboet på skallen? (Tvättar hon någonsin barret och hur i så fall?)

Kulturtanter och kulturfina från reservaten Östermalm och Söder kan gott betala sina biljetter själva. De har råd. Där bor inga fattigpensionärer eller folk som måste vrida och vända på slantarna.

SVT kan avvecklas. Stats-tv. Som i DDR och Nordkorea. Maktens megafon.

Det är, som klyschan lyder, ett annat medielandskap nu. Nätet finns. Häromdagen pratade jag med en förlagschef på ett litet förlag. Han berättade att han slukar allt på nätet. Från vänster till höger. För att sedan bilda sig en egen uppfattning. Det är mina tag!

Vi behöver inte uppfostrar-SVT längre. Befria Sverige.