Du har väl inte blivit för snäll?

Via Messenger fick jag kontakt med musikförläggaren Bo Ejeby som just nu befinner sig på gudomligt vackra Capri. I Axel Munthes stiliga gamla villa i Anacapri. Med svindlande utsikt över havet bort mot Ischia, en slocknad (?) vulkan. 

Genom ett arbetsstipendium, om jag förstått det rätt, är Bosse på plats. Lyckosten. 

Jag passade på att fråga honom om han sett till Gunnar och Marianne Adler-Karlsson som äger ett hus cirka två kilometer bort från där Bosse sitter och arbetar med en översättning. 

Han svarade att han passerat deras hus. Men att det såg tillbommat ut.

Gunnar har jag känt sedan jag skrev mina böcker om medborgarlön i mitten på 1990-talet. Hans varmhjärtade, kloka hustru Marianne inte lika länge. Båda gästfria och öppna.  

Senast träffades vi i Rom i oktober 2016, åren rusar. En oförglömlig resa. Skimrande. Vi tog in på ett trivsamt hotell med karaktär, kändes som att kliva in i en film av Fellini, i Ostia utanför Rom. Där Pasolini mördades på stranden. Lurad in i ett bakhåll av bögar. 

Marianne sammanförde oss med en man som kände Pasolini en gång i tiden. I Rom efter andra världskriget. Och som uppgav hans dåtida adress. Stort. För en som skrivit en bok - Orkanens öga - om Pier Paolo. Och vi sökte förstås upp adressen. 

Jag stod där utanför porten. Andäktig. Liksom i Ostia. Svårt finna ord. 

Ejeby bekräftade, om än indirekt, att Gunnar blev, ja - jag skriver det i imperfekt, en minst sagt kontroversiell figur i Sverige. Obekväm och störande de rättänkande i konsensusland. Jag hörde det på den svala tonen i Bosses svar. 

Kanske läste jag in något som inte fanns där. 

Men jag tänker, noch einmal: Fy satan, vad tråkigt och själsfattigt det är i Sverige! Så få färgstarka och intellektuellt modiga såsom Gunnar. Mannen som aldrig brytt sig om att följa det påbjudna, alltid ställt sig utanför gällande dagordning. 

En nagel i ögat på de politiskt korrekta, flocken.

Vilket bistert klimat i Sverige för en fri ande att leva i! Jag passar inte in. Samma sak för Gunnar. Mer påläst och skarpare än alla andra, under sin glans dagar. Därför blev Gunnar en valfrändskap. Mentor. Inspiratör. 

I Rom, i deras härliga lägenhet i ett kvarter med hus uppförda på Mussolinis tid och där delar av filmen I går, i dag, i morgon med Sophia Loren och Marcello Mastroianni spelades in, spefullt från Gunnar medan han betraktade mig: - Du har väl inte blivit för snäll?

Jag älskar gubben. Det vet han. Hoppas jag.  

Jag prövade efter ha hört med Ejeby, att ringa Gunnar och Marianne på numret i Stockholm. Vi bestämde att träffas i november.

Bo Ejeby kommer jag ihåg som en extremt noggrann och kunnig redaktör på Bokförlaget Korpen. En fröjd för en författare att få ha som manusgranskare. 

Men Gunnar verkar han ha svårt för. Som många andra i Sverige. 

Bilden: Från ett tv-program på 1990-talet om arbetslivet. Gunnar i sitt esse.