Israels järnhand

Fotot ovan taget från mitt hotellrum i Ramallah på Västbanken. Från fönstret kunde jag i fjärran urskilja Jerusalem. Längre bort låg inte staden. Blicken fångade även muren. Även om den inte framträder klart och tydligt på bilden. 

Runt hörnet betande getter och en gränspostering. 

Denna skammens mur som Israel uppförde trots världssamfundets protester. Med hänvisning till att stoppa terrorister. 

Två vistelser blev det i Ramallah på Västbanken för min del. Sex veckor sammanlagt. Gästföreläsningar om ledarskap vid Birzeit University, i byggnader med en svindlande arkitektur. Nå, om sanningen skall fram inte mycket bevänt med den varan andra perioden. 

Studenterna utlyste strejk, ockuperade universitetsområdet. Bevakade så att ingen enligt dem obehörig slapp in. Rektorn var vid grindarna men rönte ingen förhandlingsframgång. 
Efter strejken relegerades ett antal utvalda ledare för densamma. 

Dessförinnan och under strejken träffade jag och inspirerades av driftiga studenter med fyndiga affärsidéer. Kreativa entreprenörstyper. Inget val. Det finns inte många anställningar att erbjuda på Västbanken. 

Internationella organisationer. Restaurangnäringen. 

Jag och en kollega lekte med tanken att starta ett forskningsprojekt för att jämföra Birzeit och studenterna i Gävle. Mentalitet och framåtanda. De senare motsatsen till driftighet och entreprenörsanda. Anställningsinriktade. 

Därför försökte jag också anordna en tankestörande utbildning, kanske snarare anti-utbildning eftersom man inte kan utbilda sig till entreprenör, under rubrik "När huvudet brinner". 

Men chäferna, som älskade att sabotera mina utbildningsidéer, satte käppar i hjulet. Inga pengar beviljades heller till vår forskning av samma kålrötter till chäfer. 

Till Västbanken anlände jag med fruktansvärda, jo ordet är det rätta, fördomar. Att flyktinglägren skulle bestå av tält. Militanta palestinier, med en kalashnikov i nypan, i gatubilden. 

Flyktinglägren, som funnits sedan 1948, påminde snarast om slitna betongförorter i Sverige. Inget tillfälligt.

De militanta var inga sådana, utan akademiker och vanliga medelklassmänniskor som jag. Som trots Israels järnhand över Västbanken försöker att leva ett normalt, småborgerligt liv. Det förundrar mig än i dag. Hur orkar de?

Palestiniernas sätt att leva vardagsliv förstärkte det orimliga, för att inte säga absurda, i Israels ockupation som dagligen visade sig genom check points runt om på Västbanken. 

Jerusalem ville jag besöka. Först måste en gränskontroll passeras med trakasserande behandling av unga, israeliska soldater som gapade och skrek och viftade med tunga vapen.

Det som pågår på Västbanken tycks mig obegripligt att det får fortgå. Mitt sinne var mörkt dessförinnan. Efter Västbanken ännu mörkare. 

Fotnot: Texten föddes spontant när jag hörde Netanjahu i tv tala om annektering av Jordandalen.