Min yngsta dotter har generöst förärat mig en härligt tjock dvd-box med klassiska, svenska filmer som jag älskar att se om gång på gång. Pilsnerfilmer nedlåtande benämnda av självutnämnda smakdomare. Pärlor, skulle jag säga. Höjdare.
Till min lycka fick jag, mannen med tummen mitt i handen och tekniskt sett en idiot, vid första försök fart på dvd-spelaren som oanvänd stått och samlat damm i flera år. Min Mac Book Air saknar nämligen dvd-ingång.
Kaffe och sockerfria pepparkakor. Och så raskt på med Pensionat Paradiset från 1937! (I en scen noterar jag, för första gången, ett militärskepp på redden. Mitt i idyllen och förnöjelserna förkrigsstämning.)
Pensionat Paradiset. Av de akademiskt skolade kritikerna, dessa torra tråkmånsar, starkt hånad och utskälld. Thor Modéen i högform. Liksom Julia Caesar som barsk, omutlig pensionatsvärdinna. Underbar. Älskar henne. Huskorsens drottning.
Ett svunnet, glittrande sommarsverige. Aldrig komma det åter. Formella, artiga tilltalsformer. Trivsamma pensionat i vacker miljö. Rimliga priser. Man semestrade länge. Lät sig skämmas bort.
Kön till smörgåsbordet, den tuffa kampen med armbågarna för att tränga sig fram till delikatesserna, påminns jag om varje gång vi kryssar med Eckerölinjen på Ålands hav. Värst när det är många silverryggar bland passagerarna. Tungviktare i detta sammanhang.
Kryssning utan att gå i land. Åland kan jag leva utan. Jag har aldrig fallit för ön.
Ni vet väl vad demonregissören Ingmar Bergman yttrade om de klassiska filmerna när de krävde renovering för att räddas till eftervärlden: - De måste bevaras så att kommande generationer får upptäckta vilket geni Thor Modéen var.
Jojo, bara att skriva under på det. Oreserverat. Ta bara Tosses geniala improvisationskonst. Hans uppfinningsrikedom vad gäller repliker. Snabbtungad, på lätta fötter, knår han sig ur knepiga lägen. Där andra skulle gå bet. Vig som en balettdansör.
Och så hans minspel. Ögonkasten. Lurigheten. Det skälmaktiga. Jag dör.
Jag kan se om Pensionat Paradiset hur många gånger som helst. Njuter lika mycket varenda gång. Skrattar gott åt hojtarolja, Melittan (i New York). Lika gott åt: - Jo, jag menar det. Titelmelodin: - Jag är en mexikanare som älskar kvinnor och handgemäng.
Tack, gode Gud, för en dotter som vet hur hon ska glädja och muntra upp sin gamla rugguggla till pappa! Hon kan sina dagars upphov.
Hösten smyger sig på. Grått utanför fönstret. Allt kallare. Yllevantar och Gökboet-mössa på. Gavleån rör sig med oroliga vågor ut mot havet.
Med Modéen, Åke Söderblom, Elof Ahrle, John Botvid och de andra komiska storheterna klarar jag nog även denna vår som vi svaga kallar höst. Säg inte emot mig, säger jag!
Fotnot. Fånigt nog heter boxen Den stora pilsnerboxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar