Dagisspioner i Göteborg

Ett slöjförbud har börjat diskuteras i Sverige. I samma veva läser jag om dagispersonal - jo, jag vet att det heter förskola och inte dagis, men jag har alltid sagt dagis - i Göteborg som på uppdrag av muslimska föräldrar spionerar på deras barn.

Att flickorna under dagistimmarna lydigt behåller slöjan på.

De slöjförsedda filmas, det räcker inte med muntliga vittnesbörder. Det köper inte muslimerna som väl inte riktigt litar på att spionerna gör sitt jobb ordentligt. 

I mitt stilla sinne undrar jag hur det går till när filmerna överlämnas, om muslimerna och personalen tittar tillsammans på dem. Och de senare kanske delges synpunkter från de förra på kameravinklar och annat. 

Kanske tips på uppsättandet av kameror på platser där personalen kan ha svårt att filma och övervaka flickorna. Som toaletter. Eller områden på uteplatsen. 

Man vill inte tro att det är sant, önskar det vore en islamofobisk tokskröna. Viserligen brukar jag säga att det svenska folket är ett förslavat och självförtryckande sådant. Men det måste väl för guds skull finnas gränser för självförnedringen. Uppenbarligen inte. 

Jag kommer att tänka på den franske författaren Michel Houllebecq som skrivit en ruskig, dystopisk bok som alla borde läsa, med den betecknande titeln Underkastelse, om ett Frankrike under muslimskt styre. 

Kanske mest skrämmande skildringen av den stegvisa anpassning som föregår maktövertagandet. Plötsligt är det för sent. Demokratin, som vi känner den, är borta. Samhällets fiender vet vad de gör. 

Kanske är vi på väg även i Sverige. Och det är förmodligen lättare att islamisera vårt land än något annat. Med bristen på motståndskraft. En lealös regering som bitit sig själv i baken genom sin vettlösa migrationspolitik och fördömandet av alla kritiker som rasister. 

Jag brukar citera Alfred Döblin om vad som förklarar kärleken till en nation. Det handlar om vad nationen står för. Vilka värderingar. Levnadsmönster. Traditioner. Saker som är värda att försvara. Bra saker. Och som håller ihop samhället. 

I Sverige har folkrörelserna slagits för jämlikhet. Kvinnorörelserna för jämställdhet och kvinnans rättigheter. Kloka medborgare mot sexualiseringen av små barn. 

Att då tvingas läsa om - de korkade, nära att jag skrev, kanske är de identitetspolitiskt förgiftade vänsterpartister och miljöpartister - spionerna i Göteborg. Frivilligt förnedrar de sig själva. Och trampar på saker vi slagits för i Sverige. 

Hur många, förresten, är kvinnor som filmar de beslöjade flickorna? Skäms de inte? Hur motiverar de det de gör inför eventuella egna barn? Döttrar?

Lider vi av ett nationellt självförakt? Som möjliggör den pågående hållningslösa eftergiftspolitiken. Jag ser en fransk dokumentär om Lega Nord och Matteo Salvini i Italien. Lega växer. Liksom nationella rörelser i Frankrike, Tyskland och Grekland. Spanien.

I dokumentären visas ett stolt, självmedvetet italienskt folk upp. Svenskar är inte stolta. Vi bäddar därigenom för vår egen undergång. 

Räkna inte med mig. Jag är nationalist.