Hyland väcker vemodet

En eftermiddag ser jag dokumentären Hyland i SVT Play och blir starkt berörd. För att inte säga en smula vemodig. Jag minns så väl Hylands hörna. Vi satt som klistrade vid tv-apparaten. Nyinförskaffad. 

Tronande på hedersplats i Rummet, som det hette, och som vi sällan beträdde. Mamma var rädd att jag skulle fingra på knapparna och förstöra inställningarna. Ovanpå apparaten en liten, virkad duk med en prydnadssak jag införskaffat på en skolresa till Stockholm. 

En grön sköldpadda i glas. Kanske vann jag den på Gröna Lund. 

En gång skulle min morfar vara med hos Hyland. Rättare sagt Sandvikens pensionärskör. De klarnade struparna och åkte strikt uppklädda ner till Stockholm. Mamma, också finklädd, med på bussen. Moraliskt stöd. 

Pappa och jag förberedde oss för sändningen. Förväntansfulla och spända, mest jag. Min morfar - i tv! Då sköts president Kennedy i Dallas. Det blev ingen skönsång för morfar. Ingen hörna. Jag minns inte vad han tyckte om det efteråt. 

Hylands drickande, hans svåra alkoholism, visste vi inget om. Det hörde jag skvallras om först långt senare. Att han kallades pi. 3,14 i blodet. Även på jobbet kunde han uppträda berusad. 

Sa ingen något? Svensk, feg tystnadskultur? Rädsla för ikonen? Medberoende kolleger. 

Jag råkade prata med någon, minns inte längre vem, som en gång framträdde hos Hyland. Och avslöjade hur otrevlig, rent av jävlig, mysgubben kunde vara när kamerorna inte var på.

Kanske finns en förklaring. Dokumentären berättar om en arbetsnarkomanins Hyland med extremt höga krav på alla. Mest på sig själv. Tyckte aldrig att han räckte till. Självkritisk, skoningslös. Orättvis mot sig själv. Hylands värste recensent var Lennart Hyland. 

Vännen Lars Ragnar Forsberg, som intervjuas i dokumentären, har skrivit en förträfflig bok om Hyland. Nog var han ett massmedialt geni, mannen från Tranås! En begåvning som ingen annan. Unik. Påhittig. Använde aldrig manus. Blixtsnabb. 

Vemodet, how come? Nästa vecka fyller jag sjuttio. Flyr till det älskade, frihetliga København som ingen bättre än Thåström besjungit. Lyssna bara till Sønder Boulevard och Brev till 10:e våningen. Thåströms raka poesi. Hans röst. Huden knottras. 

Herregud, siffran 70 skrämmer mig! Hur blev jag så gammal? När hände det? Utan min medverkan, för att travestera Gunnar Myrdal. Det mesta av mitt liv ligger bakom mig. Bara att inse. 

Och jag brottas med en återkommande känsla av att nu är det efteråt. Summeringens tid. 

I det som ligger bakom spelade Hyland en icke föraktlig roll. 

Nog mest som radiokommentator vid sportevenemang. Minns speciellt en hockeylandskamp Sverige mot Tjeckoslovakien på Hovet som han kulspruterefererade. Ingen behärskade refererandets konst som han. Förmågan att skapa närvaro.

Det var som att sitta på läktaren, vara på plats på Hovet. Man drogs oemotståndligt in i direktsändningen. 

Lars Ragnars fina bok om Lennart Hyland gör honom precis så stor som han var. Utan att idealisera. Eller gömma mörkret. Som kanske är allas.