Vad fan gör du?!

En av Sveriges mest välskrivande sociologer - vi har inte många dylika av den välskrivande sorten, skall genast tilläggas - den tyvärr framlidne Johan Asplund lärde oss ett fyndigt begrepp: social responsivitet. Vi relaterar oss till och reagerar på varandra. "Svarar."

Vi är sociala varelser och detta fenomen tarvar en "svarsförmåga", det krävs att vi är socialt responsiva.

Jag har tjatat om det många gånger förr, alla de värdelösa chäfer jag tvingades stå ut med under mitt yrkesliv och som fullkomligt saknade den socialt avläsande förmågan. De var snarare socialt blinda. Avstängda och tillbommade. Socialt sett närmast zombies. 

Jag hade en gång en kollega som i likhet med mig fastnat vid hur svårt vi svenskar har det med artighet - social empati - i vardagen. 

Vi var inne på att skriva en uppsluppen debattartikel tillsammans och i den föreslå att Sverige utesluts ur EU på grund av för låg civiliseringsgrad. Vi kan helt enkelt inte uppföra oss. Vi är inga européer. Med européens väluppfostrade manér och skick. Ett tölpfolk. 

Tyskland det bästa exemplet och föredömet. Ett land jag älskar att röra mig i. Man tilltalar och hälsar varandra artigt. I hissar och frukostmatsalar. Formellt och förbindligt. 

I Sverige tittar de övriga hotellgästerna på mig som om jag inte vore riktigt klok när jag med hög och klar stämma hälsar "God morgon" vid inträdet i frukostmatsalen. 

Häromdagen inväntade jag på Gävle Central en person anländande från Stockholm. På perrongen står en kur med tak. Två sittplatser. Trångt.

En ung man satt på den ena platsen. Han glodde ned i mobilen och hade lagt vänster ben över högra så att hans fotsula pekade mot mig när jag satte mig bredvid, till höger, om honom.

Att ta ned foten? Det fattade han förstås inte att han skulle göra, spolingen. Signifikativt för den sociala oförmågan, dyslexin. Utbredd i detta land. 

Försök inte bortförklara det med att jag är en grumpy, old man. Svenskar saknar hyfs och uppfostran. 

PS 1. Som föreläsare förväntades jag vänja mig vid att bli tilltalad "du" av studenterna och bemötas som en kompis på jämlik nivå. Mina slipslösa manliga kolleger kunde infinna sig i mjukisbyxor och säckiga tröjor till jobbet. Som var de dagispersonal. 
PS 2. Hålla upp dörren för damer? Dra ut stolen? Resa sig när en dam lämnar eller närmar sig bordet? Jag minns en kvinna från en yngre generation, när jag höll upp dörren för henne: - Vad fan gör du?! Tablå.