Hat hjälper en att uthärda. (Marguerite Duras)
Åh, vad jag är förtjust i Madame Duras stil! Jag njuter av att läsa. Det lakoniska. Avskalade. Interpunktionen. Vete sjutton hur hon gjorde, fick till det. Men som hon gjorde det. Måste legat mycket arbete bakom. Det ser ju så förrädiskt enkelt ut.
Som hos Kjell Askildsen, master of short stories. Inga övriga jämförelser mellan de två. Norrmannen mer underförstående och latent i sin stil. Allt händer i mörkret och rottrådarna under ordens markplan. Duras rakare. Kanske ändå inte.
I Duras Det är allt, boken avslutades tre dagar före hennes död, smyger sig något, hur det nu skall fångas, översinnligt och mystiskt in i den nästan aforistiska texten. Ett fåtal rader på varje sida bara. Poetiskt. Stramare än någonsin. Hårt tuktat och avvägt.
Rader som lockar till högläsning. Recitation med mig själv som ende åhörare. Osökt tänker jag både Tranströmer och japansk haiku. Inte mer än så. Jag famlar.
De tomma, vita ytorna runt raderna betydelsebärande. Växande ju mer de beträds. Stramt - samtidigt gränslöst. Mycket lämnas till läsaren. Det som inte står, det som aldrig utskrevs, är beroende av och utlämnat till läsaren.
Döden betraktar Duras. Kallt. Utan nåd och hänsyn har den förflyttat sig allt närmare henne. Och hon försöker, om än rädd, betrakta tillbaka. Så läser jag boken. Livet rinner ut. Stilens allra sista andetag. Älskaren nära. Ändå är hon ensam. Ensamma måste vi möta döden.
Man är inte två. Man är ensam var och en. (Duras)
Ellerströms förlag förtjänar mycket beröm för sin utgivning av Duras på svenska. En kulturpolitisk gärning av rang. Jag läser, snarare läser om, bok efter bok. Min franska, förvärvad i gymnasiet, är inte längre vad den borde vara.
Kennet Klemets utmärkt som översättare. Något enstaka ord stör mig. Inget att bråka om.
Hat hjälper en att uthärda.
Du ljuger om du inte erkänner att negativa eller fula - orättvisa, hämndfyllda, avundsjuka, förbittrade, groteska, mordiska - tankar och känslor alstrar subjektiv energi och kraft.
En gång i Upsala samtalade jag med en klok psykoanalytiker jag kände: - Är det verkligen friskt att fantisera om att jag på de grymmaste, mest detaljerade sätt avrättar mina fiender? - Ja, det är det. Bara du inte omsätter det i handling.
Hat som befriar? För att travestera en annan klok psykoanalytiker: Marie Cardinal. (Boken: Les Mots pour le Dire.)
Jag noterar i mitt eget fall att det blir mindre och mindre av den varan. Energi genom det svarta och fula.
Jag har ingen bra förklaring varför. Kanske ids jag inte längre hänga upp mig på och uppröras av alla hel- och halvfigurer. Orkar inte längre känna mig förorättad. Även om det finns fog. Existentiell trötthet gror i porerna. Dämpad avsky för värld och samtid.
Narcissism alstrar energi. Att synas. I spalter. Annorstädes. Även där börjar det knipa för min del. Narcissismen är flyktig. En vacker fågel som lyfter och flaxar bort.
Lätt, men ändå, ångest, befrämjar energin. När jag skulle föreläsa offentligt. Alltid föregånget av nervositet. Det fick mig att skärpa mig. Jag bortser från de gånger när det blev platt fall. När något kom av sig. Innan det ens börjat. Till publikens besvikelse.
Jag minns psykoterapeuten Rollo May. Han som i Kirkegaards efterföljd skrev om ångesten som ett existentiellt fenomen. May avslöjade att han ängslades inför varje offentligt framträdande.
Blev arg på sig själv. Jag som är expert på ångest borde väl kunna komma åt den! Ta bort den. Han lyckades inför ett föredrag. Egenterapi. Det blev det sämsta han någonsin hållit. Han behövde sin föreläsningsångest. Om än plågsam. Kanske som rampfeber.
Självinsikt hjälper en att uthärda. Eller løber man børe tør, som dansken säger?
Bild: Skriftställaren i en narcissistisk pose i Vitabergsparken, Stockholm. (Foto: Hasse Vestergren)
Oaktat jag är psykologutbildad känner jag sällan större behov av att rannsaka skribenters hjärta och njurar. Däremot kan hatet i texterna fläkta friskt och ibland letar jag efter sådana skribenter. Strindberg naturligtvis, som skrev "med hatet i den förlupne trälens gråa blick" (Heidenstam). Kommentaren då avsedd som nedgörande men nu är det något av det finaste beröm en författare kan få, enligt min mening. Finns det några i Sverige idag? Crister Enander som skrivit litteraturkritik är en. Fast synnerligen ojämn.
SvaraRaderaOsökt, eller icke, går min tanke på svensk botten till den väl numera helt bortglömde Sture Dahlström. Jag har läst allt han skrev. Men det var länge sedan. Vad jag minns var hatet mot myndigheter och överhet som formulerades på ett dråpligt och halsbrytande sätt som fick mig att hela tiden skratta. Lämnar vi Sverige, finns bland mina favoriter bland "hatets stilister" Bukowski och Cèline.
SvaraRadera