Jag irriteras på mitt dåliga minne. Tappar namn. Boktitlar. Filmer. Förr, när det nu var, behövde jag inte hålla på som dessa dagar. Att utan starkt sökarljus famla därinne bland vindlingarna och vrårna. Släppa eller försöka klämma fram, inte ge upp?
Det senare förespråkar minnesforskare som jag glömt namnet på. Andra rekommenderar: det du far efter kommer bara du slappnar av och väntar.
Förargligt är det. Och det bara fortsätter: - Vad var det han hette, du vet han som var med i den där filmen, få se vad hette den nu, då?
My hometown looks the same. As I step down from the train. Rader i den bitterljuva sången från anno dazumal.
En biltur för ett par år sedan med en jämnårig kompis från ungdomens dagar. Utmed memory lane. Gled långsamt genom vår uppväxtstad. Delad historia som vi gemensamt behövde rekapitulera och bekräfta.
Han pekade och vände sig med ivrigt ansikte gång på gång mot mig när vi passerade adresser som för båda borde varit emotionellt laddade och framträdande. Inte bara för platsidentifieraren bakom ratten. Med till synes hästminne.
Det han pekade på sa mig absolut ingenting. Tomt. Svart. Borta. Men jag höll masken. Låtsades vara med på samma trip back to the golden sixtiees.
Vi hade för vana att träffas en gång om året och tillsammans återfinna det som var. Men denna gång fungerade det inte. Något hade hänt sedan senast - med mig. Och jag är ganska så säker på att detta var vår sista biltur i det förflutnas uppväxtstad.
Vad är att minnas? Egentlligen. Vilket är minnandets väsen?
Jan Myrdal är inne på det i sin senaste bok. Skeendet ändrar sig inte men minnet av det. Lät det som i en intervju. Därför skriva om samma skeende ytterligare en gång, som Myrdal gör i sin bok. I mina öron inte glasklart vad han menade.
Ett skeende som inte förändras men låter sig minnas på nytt? Med andra ord. En ny version. Tja. Vielleicht.
Vad är att låta bli att minnas? Är det det jag gör - som under bilturen med
ungdomskompisen? Jag vill inte minnas. Stänger dörren. Medveten eller omedveten handling? Förnekelse?
Begripligt om det rörde sådant jag önskar jag hade ogjort. Men allt jag inte minns utgör knappast sådant. Vill jag ändå tro. Även om jag har mycket Scheisse på mitt samvete.
Vid en kurs i projektledning jag ledde ett samtal med en av deltagarna, en forskningssjuksköterska. Hon redovisade de tecken som signalerar när du börjar bli dement. Riktigt obehagligt. Läskigt. Det samtalet tänker jag glömma.
Och därmed varningssignalerna.
Bild: presenterna.se
Ja-vad är att minnas? Utan minne ingen identitet. Och ingen förmåga att lösa ens de enklaste problem. Själv har jag börjat skriva på en bok om minnet, men det är en annan historia. Jag vill bara så långt påpeka (med pekpinne!) att det faktum att din väns berättelser inte sade dig så mycket inte behöver betyda att minnena från ungdomen gått förlorade. De emotionella komponenterna av platser och personer kan vara intakta. En doft, ett synintryck av någon perifer detalj kan låsa upp minneslagret. Och känslorna finns kvar även om du inte förmår upprätta någon sammanhängande berättelse som känns igen.
SvaraRaderaEn skönlitterär klassiker här är naturligtvis Prousts På spaning.. men jag tycker faktiskt att Sandemose är ännu mer intressant i Varulven och i En flykting korsar sitt spår. Huvudpersonen stretar med sin livsberättelse. Förutsätter att minnesspåren inte förbleknat.
Tack, Mats. Alltid lika givande läsa dina kommentarer. Ser fram mot bok om minnet! Och tack för påminnelse om Sandemose. Dags för omläsning. Min poäng, tror jag, i återberättandet av bilturen med en kamrat från ungdomen var att jag plötsligt inte ville vara med längre och gemensamt minnas. Även om jag inte kan ange direkt varför. Men min känsla är att det var en aktiv handling från min sida. Jag ville sätta punkt. Och någon mer, gemensam långsamt glidande biltur genom det förflutnas
SvaraRaderagator blir det icke. Apropå Proust. Boken Inte ska väl Humphrey Bogart gråta startar i ett luktminne av min far. Ett luktminne som öppnar dörrar och skapar tillgång till honom - och mig.