Skyll inte på Gud!

Söndagsbetraktelse.

Min mor var kyrkvärd. Vi bodde några hundra meter från kyrkan (bilden) belägen uppe på en ås med utsikt över staden i skuggan av Verket. Hon var nog en av de mest plikttrogna som någonsin tjänat Svenska kyrkan som på hennes tid fortfarande var statskyrka. 

I princip varje söndag, i ur och skur och så länge benen bar (samma gällde för 1 maj-tågen), knallade hon uppför backen och stod på sin post. Först hade hon förberett lunchen, alltid himmelskt (!) god, som bara väntade på uppvärmning. 

Rullader. Dillkött. Kåldomar. Kalops. Svensk husmanskost - finns inget bättre.

Hon älskade sitt uppdrag. Och prästerna uppskattade den plikttrogna, hjälpsamma. Framförallt sympatiske kyrkoherden Gunnar som talade dalmål, iförd basker cyklade omkring på stan, gick på Bolaget. En folkkär prälle. 

Han förmådde inte jordfästa mamma, bekände han i förtroende sent om sider för mig. Han skulle inte klarat av det känslomässigt, var för fäst vid mamma.

Mamma var djupt troende. Men vacklade i sin tro när kräftan svårt bröt ned henne. Hon medgavs permission från sjukhusets kvinnoklinik för att hemifrån i radion kunna lyssna till den förbön som hölls för henne i anslutning till högmässan. På Gunnars initiativ. 

Jag satt bredvid hennes säng. Hon förblev tyst. Ingen kommentar. Varken under eller efter högmässan. Sedan på nytt åter till sjukhuset, med ambulans. Trött och blek. Avmagrad. Dödsmärkt. 

Inte många månader kvar. Avled i samma hus som jag föddes. Berättade hon för mig. 

Hur kunde Gud låta henne lida svårt, hon som var så troende? Hur kunde han svika henne i hennes livs svåraste stund? Så har jag aldrig tänkt. Men jag vet att förebråelsens tanke rördes vid av min framlidna syster. Som själv icke var troende, vad jag vet.

Efter Auschwitz, mänsklighetens slutstation som någon rubricerat lägret, föddes tanken. Kopplad till idén om gudsbevis. Om Gud funnits, skulle han inte tillåtit att en inrättning som Auschwitz, helvetet på jorden, hade uppförts. 

Nej, det köper jag inte. Auschwitz skapades av människor. Helvetet på jorden står inte någon djävul bakom. Det gör människor. Helvetet är de andra, som Sartre skrev. Och Gud har inget med det att skaffa. 

Vi är inga marionetter. Vi måste ta fullt ansvar för våra handlingar och våra liv. Inte gömma oss bakom, eller hjälplöst vädja till en osynlig makt som vi högmodigt anser i förekommande fall borde ha ingripit. 

Vi undgår inte lidandet under vår livsvandring. Korset måste bäras. Även om orden i lidandets stund blir högst förståeliga: - Min Gud, varför har du övergivit mig?

Mammas vacklande, hennes eventuella vacklande skulle jag vilja precisera det i skrivande stund, talade jag aldrig med henne om. När Gunnar uppsökte henne på lasarettet i Gefle, bad tillsammans med henne, tror jag hon fann tröst. 

Utan att hoppas på ett mirakulöst ingripande.