Next stop Malmö!

Malmö existerade för mig först i mitten på 60-talet. Skam att säga. 

I fiskeläget Brantevik, ännu inte uppköpt av folk med för mycket pengar, på det fagra Österlen, ej finnes ett vackrare landskap i det avlånga Sverige, där jag tillbringade en semestervecka med mina föräldrar, kom jag att bli kompis med jämnåriga från just Malmö. 

I Brantevik på sommarnöje hos morföräldrar. De pratade entusiastiskt på svårbegriplig skånska, de trodde å sin sida att jag med min dialekt var dalmas, om "iff iff". Fotbollslaget de hejade på och dyrkade.

Malmö FF kände jag, med mitt tabellbitande fotbollsintresse, väl till. Liksom IFK Malmö som kallades "kanariefåglarna" genom sina gula tröjor. Men inte visste jag mycket mer än så om staden. 

De skånska kompisarna fick i mina oskyldiga öron sin hemstad att framstå som något exotiskt jämfört med det lilla brukssamhälle jag härstammade från. Färjor till Danmark. Bara en sådan sak. Utlandet. Där jag aldrig satt min fot. 

För några år sedan tog jag mig ner till Malmö för att inleda en workshop under rubrik Den som inte arbetar skall heller inte äta. (Jag var upphovsman till rubriken.) Tillsammans med Birger Schlaug, karriäristen Paulsen och Nina Björk. 

Den senare höll ett invecklat anförande men möttes av jubel från en märkligt nog hänförd publik. Själv var jag heller inte bra. 

Så var det under min tid som offentlig pratmakare. Aldrig jämna puckar. Ibland fick jag till det. Andra gånger inte. Utan att jag kunde styra det. Det följde sina egna, för mig okända lagar. 

Evenemanget var mycket välbesökt. Alla tillströmmande, de var sannerligen många, fick inte plats i den bokade lokalen. Utan måste följa det hela utanför lokalen via stora skärmar.

Jag bodde på ett hotell med utsikt mot gamla Fazer. Numera kulturcentrum och där evenemanget gick av stapeln.  Men inte hann jag se mycket av Malmö. Delar av Möllevången. Jag hade också bråttom hem för att packa. Någon dag senare till Durban.

Nu åter till Malmö. Med tid för exkursioner och odla flanerandets sköna konst. Ser fram mot det. Även om jag dessa dagar förknippar staden med kriminalitet och dödsskjutningar. Och där judar inte lämnas i fred av hatiska migranter från Mellanöstern. 

Det känns inte som en välkomnande stad.

Men på andra sidan vattnet - den frihetliga atmosfärens København. Och bröderna Prices restauranger. Det är grejer, det, pågar och töser!