Skattebetalare bättre än medlemmar

Det tycks mig ändå märkligt att det inte har diskuterats mer i offentligheten. Det är klart, någon offentlig, transparent diskussion önskar inte de politiska partierna om detta. Att de numera är medlemsoberoende och i princip finansierade av skattemedel. 

Det luktar gamla Östeuropa och ett totalitärt politiskt system. Inga från staten fristående och oberoende partier. Alla agerar under samma paraply. Som fanns det bara ett parti. Bortsett från nyansskillnader. Uppvisade skenmotsättningar, låtsad oenighet. 

Det starkt centraliserade ombudsmanna-LO håller förstås S under armarna med saftiga miljonbelopp. Utan att tillfråga de enskilda medlemmarna, där alltfler numera sympatiserar med SD. 

Glöm medlemsstyre, folkrörelse och interndemokrati. Orden betyder ingenting, tillhör historien och nostalgin. Fenomenen existerar inte längre. Redan den tyske sociologen Robert Michels siade varnande om detta. I arbetarrörelsens gryning. 

Han var klarsynt, tysken, förutsåg utvecklingen mot elitstyre, företrädare som alltmer avskiljer sig från dem de förväntas representera och deras intressen. 

Skattefinansieringen gör de toppstyrda, oligarkiska skulle Michels säga, partierna opåverkbara och utom räckhåll. De kan i allianser ostört hitta på vad som helst. Decemberöverenskommelser. Januariöverenskommelser. 

Försämra pensioner och höja bensinskatter. Öppna gränser. Instifta rättsvidriga gymnasielagar. 

Ljuga friskt och lova stort i valrörelser som lika gärna kunde avskaffas.  

Agera högt över huvudet på den disciplinerade, blågula valboskapen. Som finner sig i allt. Och, fantastiskt nog, fortsätter att fäaktigt traska till valurnorna. Som om det betydde något. Ett kollektivt självbedrägeri? 

En symbios med medierna har ingåtts, det är som i den danska tv-serien Borgen. I Sverige har Mats Knutsson givit symbiosen ett ansikte. Han spelar visserligen kritisk journalist ibland. Men alltid innanför ramarna. 

Skattebetalarnas anonyma skara ställer inte till det. Ett idealläge för de härskande. Det är, nota bene, endast medierna som kan fälla ett statsråd eller en riksdagsman. Det krävs dock en rejäl skandal. Inget mindre duger. 

Och att medierna startar ett drev, som det heter. Ingen skandal utan ett drev. 

När jag på 1970-talet skrev om fackets självständiggörelse och ett ökat medlemsoberoende, hördes ett satans liv från Norra Bantorget och fackförbunden. Den hätska reaktionen blir bara förklarlig om det trampats på en öm tå.

Någon debatt om de skattefinansierade partierna och konsekvenserna för demokratin har åtminstone inte jag noterat. Det är Löfven och hans likar, oavsett partibeteckning, säkert glada för. 

Det är bara för nomenklaturan att fortsätta på den inslagna vägen och samtidigt inrätta levnadsvillkor för sig själv på nivåer där vanligt folk inte befinner sig. 

Politik als Beruf, som en annan tysk sociolog, Max Weber, observerade i sina studier av det framväxande, moderna samhället. 

Yrkespolitiker med sina kostsamma entourage. En svällande, självgående förvaltning. 

Vi behöver ett bättre ord. Kanske dags ersätta ordet demokrati med demokratur, som föreslagits. Vi behöver ett ord som tillåter oss att vara sanningsenliga. Och vi måste sluta rösta. Sluta legitimera denna demokratur. Det kan vi lämna till systemmedierna. 

Bild: Nybliven EU-kommissionär som föredrar skattebetalare framför medlemmar.