Danskjävlar!

Sedan tre veckor befinner jag mig i Nordjylland, som varje höst vid denna tid. Om en vecka åter till Sverige. Vågar jag i ett tidigt avskedsbrev peka på vad jag, ett "ögonvittne", uppfattar skiljer Danmark från Sverige och gör landet särpräglat?

Riskerar jag i så fall i fortsättningen att stoppas i Frederikshavn när jag kommer med färjan?  Minns vilken uppståndelse det blev när Hasse och Tage framförde sin nidvisa om Norge. Nå, skam den som ger sig.

Rubrikens kraftuttryck är ett citat från doktorn, tillika överläkaren Stig Helmer i Ernst-Hugo Järegårds gestaltning, i Lars von Triers oförlikneliga tv-serie Riget. 

Förbluffande nog, som det kunde tyckas, vann ”danskhataren” Helmers gestaltare Järegård priset som populäraste tv-personlighet i Danmark. 

För mig blev det en ledtråd i min ovetenskapliga, impressionistiska nationalkaraktärsstudie: sådan är dansken, självmarterande. Det hör till det danska kynnet. sitter i det kollektiva DNA:et. 

”Världens lyckligaste folk”, kan det heta. Utsagan döljer det bistra faktumet att många danskar dör i förtid genom ett flitigt rökande och supande. Dansk television uppmärksammar återkommande det utbredda festandet bland ungdomar. Ett slags kollektivt självmord i ”frihetlig” anda. 

Bort statliga direktiv och tassar! Vi är oss själva goda nog. En genuint småstadsborgerlig mentalitet, historiskt förankrad, allergisk mot allt vad överhet och socialstyrelseförmynderi heter. I fiktionens form speglas mentaliteten i den älskade tv-serien Matador.

Svenskar är offer för mytbildning om landet på andra sidan Sundet. Som svensk turist vill man förstås möta gemyt och hygge. Vi vill gärna tro att danskarna - med ett knepigt tungomål vi inte fattar mycket av - tycker om oss, när det är våra slantar de eftertraktar.

Jag har vistats från och till i Danmark under i runda svängar nästan ett halvt sekel, nära umgåtts med de infödda. På vetenskapsspråk, om jag skall traska i det akademiska spåret, bedrivit deltagande observation. Under cover, om än inte direkt wallraffat. 

Men agerat lyhört registrerande, som den värsta socialantropolog.

På allvar ristades min tidigare, faktiskt ljusa bild av de ”gemytliga” danskarna när jag bevittnade min gamla vän E:s avtackning efter att många år ha tjänstgjort vid Aalborg Universitet, förr benämnt ”universitetscenter”.

 
En tid av tjänstgöringen i rollen som avdelningsföreståndare med ekonomiansvar.

Vid avtackningsfesten, med snittar och håndbajer på institutionen, avslöjade före detta kolleger i sina högtidstal oförblommerat att de agerat snyderaktigt bakom föreståndarens rygg. Lurat honom, på ren svenska.

De skrattade unisont gott och rått åt tilltaget. Jag noterade att ett icke försumbart inslag i det danska kynnet är det elaka stråket av ren och pur skadeglädje. 

En dansk kan skratta åt eller tillsammans med en annan dansk, för samme dansk besitter den svårknäckta koden. Den har inte vi svenskar. 

Den varje år uppförda Cirkusrevyn på Tivoli i Köpenhamn ett uppenbart bevis. Vad i himlens namn flabbar publiken vilt och brett åt? Jag är utanför och saknar poängen.

Den siste roliga (på danska betyder det ”lugn”), koden överskridande, rödvita artisten är död sedan länge: Dirch Passer. Ett geni. Victor Borge förtjänar också att nämnas. Om än dansk-amerikan.

Serien NamaStay på DR TV förstärker min hypotes om hur danskar egentligen är. Den bjuder på en spegelbild, vrångbild skulle säkert en fosterlandsälskande dansk förtrytsamt utbrista. Samtidigt sätta skrattet i halsen åt denna smått absurda komedi.

Lotte och Andreas, ett hippieliknande och hämningslöst par, Andreas långhårig och skäggig, Lotte med generöst tilltagna ringar i öronen, spelat av Paprika Steen och Lars Brygmann, driver en ”glamping”, förkortning för ”glamorous camping”. 

Som glampare semestrar du nära oförstörd natur men under bekväma former,

enligt den idylliserande marknadsföringen. Men knappast i serien, falsk varubeteckning. Gästerna bor spartanskt i tält. 

Ett av dem hastigt och lustigt införskaffat, värden lyckas till slut resa det, men river upp ett stort hål i taket för regnet att ta sig in via.  

Duschvatten som efter några sekunder blir iskallt. Trasiga stolar som borde bytts ut. Allt är föga glamoröst och ”dejligt”. En sprickande fasad. En allegori över Danmark?

I ekologins och hållbarhetens gröna samtid måste gu´bevars allt som inmundigas vara lokalt och ekostämplat. Det såta paret ljuger fräckt om att maten är ekologiskt vårdad. Döljer att äggen är köpta i butik utan ekomärkning.

 
Kyllingen likaså utan densamma. Det förtigs att marken är förgiftad, varför man inte bör äta jordgubbar från den, direkt hälsovådligt. 

Snåla är värdparet. När gäster försöker hoppa över en middag (ej ingående i logipriset), fejkar maken en hjärtinfarkt för att framkalla starka skuldkänslor, så att de förra inte vågar annat än stanna på kvällsmålet. 

Att danskar är ”försiktiga” (snåla), det visste jag sedan förut. Ingift en gång i tiden i en familj med en dansk plastsvärfar. Han vände och vred på minsta öre. Danskar älskar, favoritämnet, att prata priser och att jämföra dessa mellan butiker. Kan hålla på så hur länge som helst.

Gästerna på denna glamping, som inte är någon, medför alla ett bagage fullpackat med livsproblem. Dessa försvinner inte under den naturnära vistelsen som de inbillade sig skulle ha en utlovad, positiv effekt. 

Det blir tvärtom under alkoholens inverkan (danskar som påstås kunna "sköta" spriten, genom att ha tillgång till den i matvarubutiker, till skillnad från oss svenskar), relationer går sönder, häftiga uppgörelser, sexuella snedsteg.

 
Gästerna lämnar glampingen mer förvirrade och omskakade än när de kom.

Serien tenderar ibland mot konceptdramaturgi, som tittare anar man byggstenarna och hur det har tänkts från regihåll. Det blir förutsägbart - inte överraskande. 

Men Steen och Brygmann är som vanligt fullkomligt lysande.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-30

Om kriget kommer

Så hette en informationsbroschyr från staten som ramlade ned i brevlådan till vår tvårummare på Barrsätragatan i Sandviken. I den ingick råd om hur medborgaren skulle bära sig åt vid en atombombsattack. 

Om utomhus: ligga ned på marken, blunda och hålla för öronen. Inomhus: stänga alla fönster. Om jag minns det rätt. Kändes det betryggande för den alltid lika ängslige gossen? Nja, knappast.

Vad jag klart minns är att broschyren fyllde mig med fasa. Men jag vågade inte prata med mina föräldrar om det. Jag är ganska så säker på att de i så fall avfärdande skulle ha yttrat: "Inte behöver du vara orolig för det! Nu pratar vi inte mer om det." 

Jag minns den så kallade "Kubakrisen" 1962. Påmindes om den när vi häromaftonen såg Barnmorskan i East End för tredje gången. Huvudpersonerna grips av stor ängslan inför den eventuella katastrofen. Men Kennedy fixar biffen, till deras stora lättnad. 

Åtminstone får den amerikanske presidenten spela hjälterollen i serien. Krusse, däremot. Skurk och buse.

Hemmavid brukar vi titta på morgon-tv, för det mesta med ljudet avslaget. Reklam-tv är rena hjärntvätten. Den som finansierar TV4. Vanan har vi tagit med oss till Nordjylland. Samtidigt som vi spisar morgenmad kikar vi, för det mesta, på reklambaserade TV2 News. 

I denna kanal förekommer ofta våra "vänner", kända danska filmskådespelare som vi mött i olika tv-serier och filmer, och kan namnge. Bland dem Bodil Jørgensen, från suveräna

Badehotellet. 

I rutan gör hon reklam för Nørgaards bolcher, uttalar "marmelade" på det mest expressiva sätt.

En morgon studsar jag till, när blicken fastnar i text-tv. Rubriken lyder, översatt till svenska: "Så förbereder sig Danmark för krig." Jag hittar ingen text till rubriken. Vill heller inte finna någon, för att vara ärlig.

Skall danskarna och jag i Nordjylland, om vi inte hinner hem till Sverige vilket kanske ändå inte räddar mig och min närstående, ställa in oss på att kriget är oundvikligt och bara en tidsfråga? Var ligger närmaste skyddsrum där vi nu befinner oss? 

Har krigshetsaren Rasputin, jag menar Oksanen, och kompani smittat ner även dansk tv? 

För övrigt kan jag meddela att jag på Netflix sett filmen "Möte i Rom" med Bodil  Jørgensen i en av huvudrollerna. Gjort stor succé i Danmark, 250 000 löste biljett. Jag tog mig igenom hela filmen samtidigt som jag knaprade Nørgaards hårda karameller, rena tandläkarglädjen. 

Den var usel. Full av plattityder. Värst av allt: förutsägbar så in i baljan. Konceptfilm. 

Lassgård med sina igenkännbara, kroppsspråkliga manér gjorde inte saken bättre. Den med ett lakoniskt ansikte utrustade Kristian Halken var däremot lysande. Som alltid. Han är filmens behållning. Och turistbilderna från Rom. Fontana di Trevi och Colosseum, förstås.

Även publicerad på lindelof.nu 29 september 2024

Dumburken var nog inte så dum, ändå!

Ondgör man sig, som undertecknad gärna gör, över den minst sagt nervpåfrestande, i kanalerna ständigt förekommande "komikern" Per Andersson och ännu mer över trams-tv, framkallas genast många instämmande, igenkännandets reaktioner. 

Det är ju som om tramset tagit sig in vart man än tittar. Även statstelevisionen har hängt på. Hur förstå? Ge folk vad folk vill ha? 

Eller, hjärntvätta dem så att de tror att det vi ger dem är det som de vill ha! Svårt låta bli att citera förre osthandlaren och skivbolagsdirektören från Skara: "Folk är inte dumma, de är dummare."

Min familj skaffade inte tv förrän 1961, apparaten placerades med en virkad duk ovanpå på hedersplats i ena hörnet av Rummet. "Vardagsrum" sa vi inte, utan Rummet och det skulle man sparsamt bruka, "finrummet". 

Min modernt lagda och nyfikna syster inhandlade sin apparat redan några år innan.  Jag hälsade på henne så ofta jag kunde för tv:ns skull, och minns från en flimrande ruta Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. Hopalong Cassidy i vidbrättad hatt på vit häst som stegrade sig. 

Men här kanske jag minns fel, det var på matiné på Saga, Grand eller någon annan av de imponerande många biograferna i småstaden Sandviken som jag såg västernhjälten. Sedan red vi hem på låtsashästar, medan vi fyrade av våra låtsaspuffror mot förföljande indianer. Hann undan i sista stund, med skalpen i behåll!

Olle Björklund, med den välansade tangorabatten,  minns jag väl. Hans korrekthet, inget flamsande där, inte. En rutans gentleman. Stort var det när han anlitades av Sandvikens Sparbank på Hyttgatan mitt i stan för att under en dag sitta i kassan. 

Jag fick en tvåkrona av mamma så att jag kunde bevittna när Olle stämplade i min bankbok som ett bevis på att jag satt in pengar. Först köa en timme eller så, många ville se kändisen i levande livet och på nära håll. Både vuxna och barn.

Jag drabbades av tunghäfta väl framme vid kassan, räckte med darrig hand fram bankboken och slanten. Björklund tog nådigt emot och stämplade snabbt i boken. Ingen kommentar, endast en avmätt nick.

Sedan fick han visst sparken av statstelevisionen, för man fick inte extraknäcka som han med stor framgång gjorde runt om i landet. Mamma och hennes väninnor i syjuntan tyckte Björklund var "tjusig", men försvann ur rutan gjorde han. Till kvinnornas samfällda besvikelse.

Oförglömlig den tid när det skulle betalas tv-licens och mystiska män med uppfälld rockkrage och för ändamålet utvecklad utrustning, långa spröt som de viftade i luften med, rörde sig, likt otäcka Stasi-agenter, utanför husen för att leta smitare. 

En gång ringdes det på hemma hos oss i studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala.

Min dåvarande hustru öppnade, intet ont anande. Kontrollanten frågade med myndig stämma efter licensbetalningen. 

"Det vet jag inget om, det där sköter min man." Han lät nöja sig med det, dröp av med oförrättat ärende.

Numera har man inget val. Tv-licensen har ersatts av skattsedeln. Alla måste vara med och betala, även för tramset, oavsett om man tittar eller inte. Jag ser tv, företrädesvis serier (just nu för tredje gången Barnmorskan i East End), i datorn eller mobilen. 

Om jag vill ägna mig åt självskadebeteende, skär jag mig inte på kroppen eller dunkar skallen i väggen. Jag slår på TV4:s morgonprogram med Steffo och kompani. Sedan ringer jag min psykoterapeut, om jag nu hade någon.

Nå, dumburken var nog inte så dum ändå!

Även publicerad på lindelof.nu 26 september 2024

Köttberget och en socialdemokrati som slutat prata fördelningspolitik

 

Det verkar, besynnerligt nog, som om tiden går fortare här än på hemmaplan. Redan har två veckor, halva tiden, gått av vår vistelse i Krøyerland. 

Danmarks störste konstnär någonsin har inspirerat mig till att benämna det skimrande Vendsyssel i Nordjylland så. Med det magiska ljuset över det öppna landskapet.

Han som var betydligt mer än en ”Skagenmålare” som handböckerna stämplar honom. Men som vilar tillsammans med Michael Ancher och de andra i den forna, romantiskt omsusade och turister lockande, konstnärskolonin på kyrkogården uppe i Skagen. 

Vi besöker hans grav varje år i samband med våra höstveckor. Keps av. Ros på stenen. 

Morgonrutinerna desamma. Upp vid halv åttasnåret. Koka kaffe och laga morgenmad, som dansken säger

Kika ut om hjortarna betar på heden, det förlänar landskapet ett pastoralt intryck. Och om Vesterhavet i fjärran, invaggar mig i ett evighetsperspektiv, är stilla eller upprört.

På med nyheterna i TV2. En morgon står arbetardottern från Aalborg, statsminister Mette Frederiksen, i centrum. Stort pressuppbåd på Borgen, Folketinget, i Köpenhamn.

Med anledning av att regeringen vill höja pensionsåldern till sjuttiofyra år, om jag fattat det rätt. Fackföreningarna protesterar i sann tillmötesgående och förstående anda. 

Okej till höjning, men den bör stanna vid sextionio. Inga invändningar mot förslaget som sådant. Bara att finna sig och gilla läget, eller?

Jag känner igen diskussionen från Sverige och som föregick kvaddandet av det utmärkta ATP-systemet. 

Jag är lyckligt fri, utstämplad sedan snart åtta år, och behöver inte bekymra mig, men tror att utträdesåldern nu är satt till sjuttiofem i Sverige.  

Underförstått även i Danmark: ett växande ”köttberg”, den politiska broilern Pär Nuders hånfulla uttryck, innebär att färre måste försörja fler. 

Därför höja pensionsåldern. Simsalabim. Många i tunga jobb kommer inte att orka vara yrkesverksamma ännu fler år, men det struntar makten blankt i.

Mitt blodtryck stiger, som alltid, när jag hör dessa falska tongångar. 

Vi köttbergare har arbetat hela livet och fortlöpande avstått från en väsentlig del av inkomsten som avsatts till vår pension. 

Den senare är en uppskjuten inkomst, ingen allmosa från pensionsmyndigheten och staten. Pengarna fonderas för att öka i värde. ATP-fonderna sväller över alla bräddar. 

Det utgör en styrka, ökar det samlade kunskapskapitalet i ett modernt samhälle, att ha många silverryggar med vår erfarenhet. 

Ett land kan utan problem ha hur många ålderspensionärer som helst, förutsatt att den ekonomiska tillväxten är god. 

En socialdemokrat som ordförande Frederiksen borde därför prata fördelningspolitik och inte vifta med piskan. 

Men det har socialdemokraterna, både i Danmark och Sverige, för länge sedan slutat med.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-20

Om Per Andersson är rolig, är jag Kalle Stropps okände bror

Varför är den onde klok, varför den gode dum, undrade landsflyktingen Almqvist. Jag vet inte om jag är särskilt klok, men riktigt elak kan jag vara. Till min egen förnöjelse. Men frågan är om jag är så elak egentligen, eller "bara" sanningsenlig och rak.

Inte kan väl någon frisk och kry, normalt funtad person tycka att den där Per Andersson är rolig? Ändå dyker han upp titt som tätt i olika sammanhang. Nästan oftare än Soff-Greider, linslusen.

Förekom ofta med sina fånerier i "Lotta på Liseberg". Ständigt lika pinsam, så fort han visade sig i rutan. "Sätt inte en ära i din egen skam", brukade min mor varna sin son. Där har vi Andersson i ett nötskal. 

Varför Eva Rydberg, detta komiska geni, tog med honom i ett av sina folklustspel i Helsingborg, det är mig totalt oförklarligt. Betalade han ur egen ficka för att få vara med? Hade han en hållhake på henne? Blandade hon ihop honom med någon?

En annan sådan där lustigkurre, som inte är ett dugg rolig, är en tjocksmock vid namn Anders Jansson. Slår jag på reklamfinansierad tv, är han snart där och puffar för ett kommande program som heter "Floor". 

Tv-reklamen är rena hjärntvätten, nöter sig in. Bort! Tillbaka till den reklambefriade etertid när vi bara hade en, högst två tv-kanaler. Olle Björklund läste nyheterna, utan att tramsa till det. Hyland stod för underhållningen. Ljusår till "Babben" och hur hon håller på.

Giv oss tv-licensen åter! En obligatorisk tv-skatt, det var väl miljönissan Bah som kom på det. Lever vi i ett DDR som inte längre kallas så? Jag trodde det var ett valfrihetens samhälle.

En mig närstående får creeps om jag nämner namnet Povel Ramel. Så ibland gör jag det bara för att retas, sådan är jag. Nå, jag delar inte aversionen mot baronen, eller vad han nu var. Men har svårt förstå att Knäppupp-revyerna blev så populära  bland vanligt folk.

Måste jag blanda in Foucault och hans normaliseringsbegrepp? Folk trodde att humor skulle vara på det sättet, kunde inte vara annorledes. Detsamma gäller väl för Per Andersson. Tjöta på med honom titt som tätt, och man börjar tro att han är rolig. Dock inte jag.

Saltkråkan, Brantevik och en förlorad värld

Vem som var med på det ljuva sextiotalet kan väl glömma Saltkråkan i SVT? Med ”Tjorven”, Farbror Melker (enligt obekräftat rykte avskydde Torsten Lilliecrona barn, kanske förklarar det hans ”ansträngda” agerande i de flesta scenerna) hunden Båtsman och alla de andra.

Litteraturvetaren, professor emeritus Johan Svedjedahl har nyligen utkommit med boken Den rätta knycken (ett citat från Tjorven) om Saltkråkan. Sifferbemängd, vi talar ju om en i det positivistiska vetenskapsidealet skolad uppsaliensare, om jag förstått recensenterna rätt.

Utan att svara på knäckfrågan: varför blev serien så populär? Denna solskensberättelse och hyllning till det Sverige som var och som modernitetskritikern Astrid Lindgren skrev direkt för tv, föregicks inte av någon bok.

Förljuget har någon, kanske med en traumatisk barndom, muttrat. Små barn, Pelle och Stina, pratade som i en gammal pilsnerfilm. Regin var det jag störde mig på, trots att Olle Hellbom geniförklarades som barnregissör.

I Brantevik på Österlen spenderade vår familj en till två sommarveckor 1964 och 1965. Långt från Sandviken, vi körde ned om natten i PV:n. En mycket tidig morgon måste vi stanna till i Simrishamn strax innan Brantevik, mamma ordentligt åksjuk, kastade upp. Pappa trött och irriterad.

Fortfarande var Brantevik ett typiskt fiskeläge och jag blev kompis med fiskares barn, fick följa med ombord på en trålare när den låg i hamn, tjuvröka röda Prince och spela kort. 

Upplevde min första förälskelse, söta och blonda Agneta från Helsingborg som sommarvistades hos sin i Brantevik permanent boende farmor, men det är en annan historia.

En fattig kaptensänka i ett stort hus mitt i samhället inhyste oss. Vi bodde gratis, tror jag, mot måltider och att pappa målade på huset eller fixade något annat som behövde åtgärdas. Änkan ville inte ha några pengar, fast mina föräldrar, som alltid ville göra rätt för sig, trugade.

Hon bodde på övervåningen, kom sällan ner till oss på undervåningen, jag tyckte att hon var lite otäck med sin hårfläta långt ned på ryggen, kände mig en smula rädd för henne. Och förstod inte ett ord av hennes jordnära skånska. 

Vi talar om en annan tid, en tid som flytt. En förlorad värld. 

Stockholmare och Malmöbor med pengar på fickan har tagit över, fancy restaurants trängt undan hederliga gamla fiskaffärer. Inte samma Brantevik som i mitt nostalgiska minnesalbum. 

Och Stockholms skärgård är inte längre för vanligt folk, inte kunde Farbror Melker i dag till en billig penning köpa en stor träkåk typ Snickargården som de gör i serien. 

Påhittet att göra en mångkulturellt anpassad nyinspelning av Saltkråkan tar jag bestämt avstånd ifrån. Stödjer Ulf "Vanheden" Brunnberg till hundra procent när han försöker stoppa att man ger sig på ”Jönssonligan”. Helgerån göra remakes på dessa klassiker! 

 

Den sista demokratientusiasten

 

Jürgen Habermas tilldelas, som trettionde mottagare i den långa raden, det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte är statsvetare, politolog som danskarna säger, till professionen utan sociolog. 

Men förtjänar beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgör därför en närmast självklar pristagare.

95 år har han hunnit att bli. Fortfarande klar i knoppen och aktiv. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara verksamma, att närma sig eller överskrida hundrastrecket ingenting i detta sammanhang. 

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den imponerande kategorin.

Det hörde till på min aktiva tid som samhällsvetare vid Uppsala universitet att man bara måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle bjässe på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i den så kallade Frankfurtskolan. 

Förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld och systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen? 

Vad saknades i hans analys som jag fann färgad av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp helt nödvändigt, grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på förnuft och argument. Att man lyssnar på sin motståndare, därigenom visar respekt för olika uppfattningar. 

Och dessa skall skyddas genom  yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati.

Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige, med ordföranden i riksdagens justitieutskott som riskerar åtal för hets mot folkgrupp efter att ha återpublicerat en satirisk teckning. 

Jag läste, slet med Habermas och hans snårighet, hade svårt för honom. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse. 

Som kanske blir högst begriplig beaktande den historiska bakgrunden, Hitler och hans totalitära välde i Nazityskland. 

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En ”riktig” tysk tänker inte, utan handlar, och det dödsföraktande i socialdarwinistisk anda. Ingen ”nytta” med en akademisk samhällsbetraktare som Habermas. 

Filosofen Martin Heidegger, som inledningsvis dyrkade Führern, gavs en chans att tjäna makthavarna, men avpolletterades med samma motiv, icke användningsbar.

Jag fick väldigt svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som ”vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp, vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en sådan som gurun Herbert Marcuse, utanför och passé, eller förstod han inte att tolka studentrevolten rätt? Var det fruktan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? ”Pöbelns”skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Ser vi på Frankrike, kan vi inte reducera revolten till en ren och skär studentfråga som i Sverige med den fåniga ockupationen av det egna kårhuset i Stockholm. Arbetarna anslöt sig till de franska studenterna. Revolutionen var inte långt borta.

Kanske ”missade” Habermas samhällsteori något väsentligt, hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära. Förutsatt att vi nu kan tala om en sådan.

Intressant att problematisera hans demokratiförsvar, yttradefrihetens omistliga roll, med dogmatiska religioners, syftande närmast på islam, framträdande på den samtida scenen. 

Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare, tänk inte - tro! En  dikterande världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt. 

Nå, störst problem med Habermas har jag trots allt haft med honom som stilist. Han slår nästan landsmannen, tillika sociologikollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. Liksom med Weber har jag givit mig på Habermas på originalspråket. Inte gjorde det saken lättare. 

Kanske hans stil ändå inte är det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet, även den store intellektuelle tysken har ”slutat” att tänka i en brännande fråga. Han har försvarat Israels agerande i Gaza. I honom har Israel en sann och trogen vän. 

I den så kallade ”historikerstriden” i Tyskland vände han sig mot alla försök att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart), menade att den var unik och kan inte jämföras med andra folkmord. 

Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel ägnar sig åt. 

Om än läst kritiskt, utan att oreserverat instämma i hyllningskören, är Habermas en värdig pristagare av  ”Nobelpriset i statsvetenskap”. 

Bild: Uppsala universitet

Den inlärda hjälplöshetens sociala självklarhet

M, en klok man från Skånes huvudstad, hör av sig för att ventilera begreppet inlärd hjälplöshet. Ett begrepp som förefaller användningsbart. Med ett högt mått av vad som förtjänar att kallas insiktsvärde.

Jag minns en gång i Durban, när jag gjorde ett kort inhopp på universitetet där, och en internationellt känd professor i det kulturvetenskapliga ämnet Media Studies, mannen var knuten till samma universitet, omedelbart tände på learned helplessness som begrepp. 

Jag fick för mig att det var helt nytt och obekant för honom. Lite av Sesam öppna dig.

Förmodligen tänkte han sig, inbillar jag mig när jag rekapitulerar det, att applicera det på sina studenter, bland dem många svarta från icke-akademiska hem. (Universitetet beläget i Zululand, numera KwaZulu-Natal.) 

Jag hjälpte honom sedan, efter hans förfrågan, med tips på relevant litteratur, inte mer än så.

En av mina husgudar, det vet de som läser mig, var den framlidne professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault. Från honom har jag anammat den befogade uppmärksamheten på normaliseringens faror. 

När man börjar att betrakta sociala förhållanden och institutioner som att de inte kunde vara annorlunda. Det borde vara det för den som önskar människans frigörelse, men normaliseringsprocessen ställer sig bromsande och skymmande i vägen. 

Därifrån är det inte långt till begreppet inlärd hjälplöshet. Som ursprungligen hör hemma inom psykologin, men jag använder det sociologiskt. Och - det är viktigt att omedelbart påpeka - definitivt inte nedvärderande. Endast beskrivande. 

Annars kanske själva ordet "hjälplöshet" pekar i den riktningen. Framför sig ser man en drunknande som inte kan simma. 

Begreppet illustrerades för mig av alla gubbar jag stötte på under mina två sejourer nere i Verket i Sandviken. Då fanns inte Foucault i min bokhylla.

Jag kunde under dessa gästspel - tack och lov blev det aldrig mer än så i grottekvarnen! - inte sätta ord på det gubbarna vardagligen och under varje skift gjorde. 

Men tillsammans höll de varandra på plats, just genom att i tysthet övertyga varandra om att saker och ting inte kunde vara på något annat sätt än de förhandenvarande. Perspektivet var försnävat och aktörerna krympande.

Öppet diskuterades den förlamande övertygelsen aldrig, den hade liksom smugit sig på och konsoliderats till en social självklarhet. Bortom nödvändig granskning i sömmarna. Facket? Ingenting annat än en "femöresorganisation" som man sa förr. Systemintegrerat och tandlöst.

En gång skrev jag, minns inte var exakt, kanske skrivit det flera gånger, skulle inte förvåna mig: "Vi är våra egna värsta fiender". Göran Palms själens furir, titeln på en diktsamling, ett annat sätt att uttrycka det på.

Hur bryter man inlärd hjälplöshet? Kanske måste det till en någon form av kris som inte "bara" är individuell. När det inlärt normala plötsligt förefaller onormalt och konstigt - som aldrig förr. Närmare än så kommer jag inte gåtans lösning. Trots min sociologiska skolning.*

* I uppsatsen "Uppbrottet från bruksmentalitet och inlärd hjälplöshet – eller konsten att tankeprovocera",  i antologin  "Samhällets entreprenörer" (2009), diskuterar jag konstens potentiellt samhällskritiska roll.

Bild: Linkedin