Köttberget och en socialdemokrati som slutat prata fördelningspolitik

 

Det verkar, besynnerligt nog, som om tiden går fortare här än på hemmaplan. Redan har två veckor, halva tiden, gått av vår vistelse i Krøyerland. 

Danmarks störste konstnär någonsin har inspirerat mig till att benämna det skimrande Vendsyssel i Nordjylland så. Med det magiska ljuset över det öppna landskapet.

Han som var betydligt mer än en ”Skagenmålare” som handböckerna stämplar honom. Men som vilar tillsammans med Michael Ancher och de andra i den forna, romantiskt omsusade och turister lockande, konstnärskolonin på kyrkogården uppe i Skagen. 

Vi besöker hans grav varje år i samband med våra höstveckor. Keps av. Ros på stenen. 

Morgonrutinerna desamma. Upp vid halv åttasnåret. Koka kaffe och laga morgenmad, som dansken säger

Kika ut om hjortarna betar på heden, det förlänar landskapet ett pastoralt intryck. Och om Vesterhavet i fjärran, invaggar mig i ett evighetsperspektiv, är stilla eller upprört.

På med nyheterna i TV2. En morgon står arbetardottern från Aalborg, statsminister Mette Frederiksen, i centrum. Stort pressuppbåd på Borgen, Folketinget, i Köpenhamn.

Med anledning av att regeringen vill höja pensionsåldern till sjuttiofyra år, om jag fattat det rätt. Fackföreningarna protesterar i sann tillmötesgående och förstående anda. 

Okej till höjning, men den bör stanna vid sextionio. Inga invändningar mot förslaget som sådant. Bara att finna sig och gilla läget, eller?

Jag känner igen diskussionen från Sverige och som föregick kvaddandet av det utmärkta ATP-systemet. 

Jag är lyckligt fri, utstämplad sedan snart åtta år, och behöver inte bekymra mig, men tror att utträdesåldern nu är satt till sjuttiofem i Sverige.  

Underförstått även i Danmark: ett växande ”köttberg”, den politiska broilern Pär Nuders hånfulla uttryck, innebär att färre måste försörja fler. 

Därför höja pensionsåldern. Simsalabim. Många i tunga jobb kommer inte att orka vara yrkesverksamma ännu fler år, men det struntar makten blankt i.

Mitt blodtryck stiger, som alltid, när jag hör dessa falska tongångar. 

Vi köttbergare har arbetat hela livet och fortlöpande avstått från en väsentlig del av inkomsten som avsatts till vår pension. 

Den senare är en uppskjuten inkomst, ingen allmosa från pensionsmyndigheten och staten. Pengarna fonderas för att öka i värde. ATP-fonderna sväller över alla bräddar. 

Det utgör en styrka, ökar det samlade kunskapskapitalet i ett modernt samhälle, att ha många silverryggar med vår erfarenhet. 

Ett land kan utan problem ha hur många ålderspensionärer som helst, förutsatt att den ekonomiska tillväxten är god. 

En socialdemokrat som ordförande Frederiksen borde därför prata fördelningspolitik och inte vifta med piskan. 

Men det har socialdemokraterna, både i Danmark och Sverige, för länge sedan slutat med.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-20

Om Per Andersson är rolig, är jag Kalle Stropps okände bror

Varför är den onde klok, varför den gode dum, undrade landsflyktingen Almqvist. Jag vet inte om jag är särskilt klok, men riktigt elak kan jag vara. Till min egen förnöjelse. Men frågan är om jag är så elak egentligen, eller "bara" sanningsenlig och rak.

Inte kan väl någon frisk och kry, normalt funtad person tycka att den där Per Andersson är rolig? Ändå dyker han upp titt som tätt i olika sammanhang. Nästan oftare än Soff-Greider, linslusen.

Förekom ofta med sina fånerier i "Lotta på Liseberg". Ständigt lika pinsam, så fort han visade sig i rutan. "Sätt inte en ära i din egen skam", brukade min mor varna sin son. Där har vi Andersson i ett nötskal. 

Varför Eva Rydberg, detta komiska geni, tog med honom i ett av sina folklustspel i Helsingborg, det är mig totalt oförklarligt. Betalade han ur egen ficka för att få vara med? Hade han en hållhake på henne? Blandade hon ihop honom med någon?

En annan sådan där lustigkurre, som inte är ett dugg rolig, är en tjocksmock vid namn Anders Jansson. Slår jag på reklamfinansierad tv, är han snart där och puffar för ett kommande program som heter "Floor". 

Tv-reklamen är rena hjärntvätten, nöter sig in. Bort! Tillbaka till den reklambefriade etertid när vi bara hade en, högst två tv-kanaler. Olle Björklund läste nyheterna, utan att tramsa till det. Hyland stod för underhållningen. Ljusår till "Babben" och hur hon håller på.

Giv oss tv-licensen åter! En obligatorisk tv-skatt, det var väl miljönissan Bah som kom på det. Lever vi i ett DDR som inte längre kallas så? Jag trodde det var ett valfrihetens samhälle.

En mig närstående får creeps om jag nämner namnet Povel Ramel. Så ibland gör jag det bara för att retas, sådan är jag. Nå, jag delar inte aversionen mot baronen, eller vad han nu var. Men har svårt förstå att Knäppupp-revyerna blev så populära  bland vanligt folk.

Måste jag blanda in Foucault och hans normaliseringsbegrepp? Folk trodde att humor skulle vara på det sättet, kunde inte vara annorledes. Detsamma gäller väl för Per Andersson. Tjöta på med honom titt som tätt, och man börjar tro att han är rolig. Dock inte jag.

Saltkråkan, Brantevik och en förlorad värld

Vem som var med på det ljuva sextiotalet kan väl glömma Saltkråkan i SVT? Med ”Tjorven”, Farbror Melker (enligt obekräftat rykte avskydde Torsten Lilliecrona barn, kanske förklarar det hans ”ansträngda” agerande i de flesta scenerna) hunden Båtsman och alla de andra.

Litteraturvetaren, professor emeritus Johan Svedjedahl har nyligen utkommit med boken Den rätta knycken (ett citat från Tjorven) om Saltkråkan. Sifferbemängd, vi talar ju om en i det positivistiska vetenskapsidealet skolad uppsaliensare, om jag förstått recensenterna rätt.

Utan att svara på knäckfrågan: varför blev serien så populär? Denna solskensberättelse och hyllning till det Sverige som var och som modernitetskritikern Astrid Lindgren skrev direkt för tv, föregicks inte av någon bok.

Förljuget har någon, kanske med en traumatisk barndom, muttrat. Små barn, Pelle och Stina, pratade som i en gammal pilsnerfilm. Regin var det jag störde mig på, trots att Olle Hellbom geniförklarades som barnregissör.

I Brantevik på Österlen spenderade vår familj en till två sommarveckor 1964 och 1965. Långt från Sandviken, vi körde ned om natten i PV:n. En mycket tidig morgon måste vi stanna till i Simrishamn strax innan Brantevik, mamma ordentligt åksjuk, kastade upp. Pappa trött och irriterad.

Fortfarande var Brantevik ett typiskt fiskeläge och jag blev kompis med fiskares barn, fick följa med ombord på en trålare när den låg i hamn, tjuvröka röda Prince och spela kort. 

Upplevde min första förälskelse, söta och blonda Agneta från Helsingborg som sommarvistades hos sin i Brantevik permanent boende farmor, men det är en annan historia.

En fattig kaptensänka i ett stort hus mitt i samhället inhyste oss. Vi bodde gratis, tror jag, mot måltider och att pappa målade på huset eller fixade något annat som behövde åtgärdas. Änkan ville inte ha några pengar, fast mina föräldrar, som alltid ville göra rätt för sig, trugade.

Hon bodde på övervåningen, kom sällan ner till oss på undervåningen, jag tyckte att hon var lite otäck med sin hårfläta långt ned på ryggen, kände mig en smula rädd för henne. Och förstod inte ett ord av hennes jordnära skånska. 

Vi talar om en annan tid, en tid som flytt. En förlorad värld. 

Stockholmare och Malmöbor med pengar på fickan har tagit över, fancy restaurants trängt undan hederliga gamla fiskaffärer. Inte samma Brantevik som i mitt nostalgiska minnesalbum. 

Och Stockholms skärgård är inte längre för vanligt folk, inte kunde Farbror Melker i dag till en billig penning köpa en stor träkåk typ Snickargården som de gör i serien. 

Påhittet att göra en mångkulturellt anpassad nyinspelning av Saltkråkan tar jag bestämt avstånd ifrån. Stödjer Ulf "Vanheden" Brunnberg till hundra procent när han försöker stoppa att man ger sig på ”Jönssonligan”. Helgerån göra remakes på dessa klassiker! 

 

Den sista demokratientusiasten

 

Jürgen Habermas tilldelas, som trettionde mottagare i den långa raden, det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte är statsvetare, politolog som danskarna säger, till professionen utan sociolog. 

Men förtjänar beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgör därför en närmast självklar pristagare.

95 år har han hunnit att bli. Fortfarande klar i knoppen och aktiv. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara verksamma, att närma sig eller överskrida hundrastrecket ingenting i detta sammanhang. 

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den imponerande kategorin.

Det hörde till på min aktiva tid som samhällsvetare vid Uppsala universitet att man bara måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle bjässe på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i den så kallade Frankfurtskolan. 

Förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld och systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen? 

Vad saknades i hans analys som jag fann färgad av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp helt nödvändigt, grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på förnuft och argument. Att man lyssnar på sin motståndare, därigenom visar respekt för olika uppfattningar. 

Och dessa skall skyddas genom  yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati.

Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige, med ordföranden i riksdagens justitieutskott som riskerar åtal för hets mot folkgrupp efter att ha återpublicerat en satirisk teckning. 

Jag läste, slet med Habermas och hans snårighet, hade svårt för honom. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse. 

Som kanske blir högst begriplig beaktande den historiska bakgrunden, Hitler och hans totalitära välde i Nazityskland. 

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En ”riktig” tysk tänker inte, utan handlar, och det dödsföraktande i socialdarwinistisk anda. Ingen ”nytta” med en akademisk samhällsbetraktare som Habermas. 

Filosofen Martin Heidegger, som inledningsvis dyrkade Führern, gavs en chans att tjäna makthavarna, men avpolletterades med samma motiv, icke användningsbar.

Jag fick väldigt svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som ”vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp, vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en sådan som gurun Herbert Marcuse, utanför och passé, eller förstod han inte att tolka studentrevolten rätt? Var det fruktan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? ”Pöbelns”skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Ser vi på Frankrike, kan vi inte reducera revolten till en ren och skär studentfråga som i Sverige med den fåniga ockupationen av det egna kårhuset i Stockholm. Arbetarna anslöt sig till de franska studenterna. Revolutionen var inte långt borta.

Kanske ”missade” Habermas samhällsteori något väsentligt, hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära. Förutsatt att vi nu kan tala om en sådan.

Intressant att problematisera hans demokratiförsvar, yttradefrihetens omistliga roll, med dogmatiska religioners, syftande närmast på islam, framträdande på den samtida scenen. 

Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare, tänk inte - tro! En  dikterande världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt. 

Nå, störst problem med Habermas har jag trots allt haft med honom som stilist. Han slår nästan landsmannen, tillika sociologikollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. Liksom med Weber har jag givit mig på Habermas på originalspråket. Inte gjorde det saken lättare. 

Kanske hans stil ändå inte är det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet, även den store intellektuelle tysken har ”slutat” att tänka i en brännande fråga. Han har försvarat Israels agerande i Gaza. I honom har Israel en sann och trogen vän. 

I den så kallade ”historikerstriden” i Tyskland vände han sig mot alla försök att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart), menade att den var unik och kan inte jämföras med andra folkmord. 

Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel ägnar sig åt. 

Om än läst kritiskt, utan att oreserverat instämma i hyllningskören, är Habermas en värdig pristagare av  ”Nobelpriset i statsvetenskap”. 

Bild: Uppsala universitet

Den inlärda hjälplöshetens sociala självklarhet

M, en klok man från Skånes huvudstad, hör av sig för att ventilera begreppet inlärd hjälplöshet. Ett begrepp som förefaller användningsbart. Med ett högt mått av vad som förtjänar att kallas insiktsvärde.

Jag minns en gång i Durban, när jag gjorde ett kort inhopp på universitetet där, och en internationellt känd professor i det kulturvetenskapliga ämnet Media Studies, mannen var knuten till samma universitet, omedelbart tände på learned helplessness som begrepp. 

Jag fick för mig att det var helt nytt och obekant för honom. Lite av Sesam öppna dig.

Förmodligen tänkte han sig, inbillar jag mig när jag rekapitulerar det, att applicera det på sina studenter, bland dem många svarta från icke-akademiska hem. (Universitetet beläget i Zululand, numera KwaZulu-Natal.) 

Jag hjälpte honom sedan, efter hans förfrågan, med tips på relevant litteratur, inte mer än så.

En av mina husgudar, det vet de som läser mig, var den framlidne professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault. Från honom har jag anammat den befogade uppmärksamheten på normaliseringens faror. 

När man börjar att betrakta sociala förhållanden och institutioner som att de inte kunde vara annorlunda. Det borde vara det för den som önskar människans frigörelse, men normaliseringsprocessen ställer sig bromsande och skymmande i vägen. 

Därifrån är det inte långt till begreppet inlärd hjälplöshet. Som ursprungligen hör hemma inom psykologin, men jag använder det sociologiskt. Och - det är viktigt att omedelbart påpeka - definitivt inte nedvärderande. Endast beskrivande. 

Annars kanske själva ordet "hjälplöshet" pekar i den riktningen. Framför sig ser man en drunknande som inte kan simma. 

Begreppet illustrerades för mig av alla gubbar jag stötte på under mina två sejourer nere i Verket i Sandviken. Då fanns inte Foucault i min bokhylla.

Jag kunde under dessa gästspel - tack och lov blev det aldrig mer än så i grottekvarnen! - inte sätta ord på det gubbarna vardagligen och under varje skift gjorde. 

Men tillsammans höll de varandra på plats, just genom att i tysthet övertyga varandra om att saker och ting inte kunde vara på något annat sätt än de förhandenvarande. Perspektivet var försnävat och aktörerna krympande.

Öppet diskuterades den förlamande övertygelsen aldrig, den hade liksom smugit sig på och konsoliderats till en social självklarhet. Bortom nödvändig granskning i sömmarna. Facket? Ingenting annat än en "femöresorganisation" som man sa förr. Systemintegrerat och tandlöst.

En gång skrev jag, minns inte var exakt, kanske skrivit det flera gånger, skulle inte förvåna mig: "Vi är våra egna värsta fiender". Göran Palms själens furir, titeln på en diktsamling, ett annat sätt att uttrycka det på.

Hur bryter man inlärd hjälplöshet? Kanske måste det till en någon form av kris som inte "bara" är individuell. När det inlärt normala plötsligt förefaller onormalt och konstigt - som aldrig förr. Närmare än så kommer jag inte gåtans lösning. Trots min sociologiska skolning.*

* I uppsatsen "Uppbrottet från bruksmentalitet och inlärd hjälplöshet – eller konsten att tankeprovocera",  i antologin  "Samhällets entreprenörer" (2009), diskuterar jag konstens potentiellt samhällskritiska roll.

Bild: Linkedin

Förintelseindustrin

SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, finansierar så kallade ”hågkomstresor”till vad de benämner "förintelseplatser", främst det forna koncentrationslägret Auschwitz i Polen. 

Skarpa protester utbröt när regeringen umgicks med planer på att stoppa bidragen till SKMA:s hågkomstprojekt som även omfattar utbildningsinsatser i skolan. 

Antisemitism, ropades det. Och det vill naturligtvis inte regeringen beskyllas för, enklast att bara betala. 

Resorna till Auschwitz anses av arrangören, närmast per definition kan det uppfattas som, vara vällovliga och får ej kritiskt granskas. Med avseende på att de mer verkar syfta till spontan affektion än eftertänksam analys. 

Vad ”tar” skoleleverna med sig från Auschwitz, mer än tårar och bestörtning? Vad gör resan meningsfull utöver att framkalla postumt medlidande? Detta må vi ej tala om, det har jag förstått. 

Frågan kvarstår hur påbjuden tystnad i detta avseende gagnar de miljoner som nazisterna plågade och dödade. 

Jag minns en föreläsning jag bevistade vid universitetet i Durban i Sydafrika, hållen av Norman Finkelstein. Av judisk härkomst och skrev boken Förintelseindustrin: Exploateringen av nazismens offer (först publicerad 2000). 

Den kontroversiella, jag höll på att skriva hädiska, boken drev tesen att judiska, kanske bättre benämna dem ”sionistiska”, intresseorganisationer ”behöver” judeutrotningen för att finansiera sin existens. 

Efter vad jag kan förstå blev boken inte lika uppmärksammad i Sverige som annorstädes. 

Mottagandet av den, reaktionerna, ”stökades” till just av att Finkelstein var jude. Inte enkelt att avfärda honom som antisemit. Boken var därtill väl underbyggd. 

Finkelstein är heller ingen förintelseförnekare som David Irving eller Robert Faurisson. Han är inte ute efter att försöka förneka nazisternas systematiska mördande.

Den tyske författaren Martin Walser, i samma tankefåra som Finkelstein, kritiserade vid sitt tacktal, i samband med att han mottog ett pris av de tyska bokhandlarna, vad han kallade instrumentaliseringen av Auschwitz. Hur lägret ”används” i olika sammanhang.

Judiska Centralrådet i Tyskland ryckte genast ut och fördömde. Som de fördömde en teateruppsättning, scenen stormades en afton av sionistiska aktivister, signerad Rainer Werner Fassbinder, om judiska hyreshajar i Berlin.

Den tragiska slutsatsen, orden tvekar att låta sig skrivas eftersom de bränner etiskt, blir att Auschwitz inte definitivt upphörde i januari 1945 när Röda Armén befriade lägret. 

Staten Israels legitimitet kräver att lägret förblir ”öppet” och består i det kollektiva minnet. 

Judiska intresseorganisationer behöver hålla minnet av förintelselägret vid liv av finansiella skäl. Jesus uppmaning "låt de döda begrava sina döda" gäller inte här.

Dessa dagar med Israels hänsynslösa krig mot befolkningen i Gaza, att kritisera Israel förklaras som antisemitism. Ingen diskussion, ingen nyansering, blir möjlig. Beskyllningen för antisemitism ställer sig i vägen. Dödandet kan fortsätta.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-10

Måste man kunna se vad det föreställer?

Nog är det märkligt. Ännu en gång sitter jag med datorn i Nordjylland och skall skriva om Joseph Beuys. Förra, tillika första gången gjorde jag det efter att den entusiastiske förläggaren på Bokförlaget Korpen, Gert Nilson, mer eller mindre enträget uppmanat mig till att göra det. 

Trögt gick det, inledningsvis. Det skall gudarna veta. På beställning har jag alltid haft svårt för att skriva. Uppslagen måste komma från mig. Och de låter sig aldrig kommenderas fram. Nyckfulla och oförutsägbara äro dessa huvudets ostyriga irrbloss.

Islossningen kom den dag jag satt i Toyotan på väg för att handla middagsmat hos købmanden mitt i Tversteds by. I skyn en kretsande örn, imposant på breda vingar, bytet nere på marken och som fågeln tänkte slå kunde jag inte urskilja inifrån bilen. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Jag uttalade det, för övrigt titeln på en svensk film, högt för mig själv i kupén. Ingen efterhandskonstruktion. Lev medan du kan. Lev! som det står på Sara Lidmans gravsten. 

Där, i detta existentiella imperativ - Joseph Beuys! Konst är liv, livskonst. Boken blev den första i en serie böcker under rubriken Livskonst utgiven på Korpens förlag.

70-talet i det röda Upsala. Marxist titulerade jag mig, med en fyrkantig, socialrealistisk syn på konsten. Implicit bärande på uppfattningen att man måste kunna se vad det föreställer. 

Jag var naturligtvis ingen förespråkare av Hötorgskludd men definitivt ingen abstrakt modernist. Pollock, Kandinsky, Miró och de andra lockade mig inte till närmare bekantskap.

Albin Amelin skulle det vara! Proletärkonstnären. Klasskämpen. Konsten som ett verktyg i motståndets tjänst.

 

Numera är Amelins färgstarka målningar till salu på auktionsverk, för borgerligheten att investera pengar i, genom alla slantar den får över genom medelklassregeringens påfund "jobbskatteavdrag". 

Om man jobbar får man avdrag, men inte "fattigpensionärer" (citattecken för att inte normalisera och accepterade det skamliga fenomenet) som jobbat hela livet, förklara det den som kan. 

Mumierna, sa vänstern om borgarna i Chile på Salvador Allendes tid. De levande döda. Öron och ögon stängda. Kunde lika gärna hoppa över livet.

Den där Beuys i Tyskland, med sina "konstigheter" på gator och torg, inte min man. Gerts anmodan tvingade mig att närma mig Beuys, sätta mig in i hans konstbegrepp. Dess koppling till vardag och liv uppenbarades för mig. Därefter har han varit en inspiratör.

Så nu sitter jag här i det blå huset på Spættevej i Tversted. Datorn i knäet. Reser jag mig upp och tittar ut genom fönstret ser jag Vesterhavet i fjärran. Det är som om det kryper närmare för varje år.  

När vi för mer än trettio år började vistas här i det skimrande ljusets Krøyerland (även om regnet idag ilsket öser ner och tvingar våra vänner hjortarna att söka skydd), då skymdes det av klitterna. Nu förstärks evighetsperspektivet, blir mer påträngande. 

Det oroar mig faktiskt inte, snarare tvärtom. Olusten och ängslan, annars ständiga följeslagare, har flytt sin kos.

Det känns mycket bra - och helt rätt - att återvända till Beuys. Jag har aldrig lämnat honom efter att vår relation fördjupades. Att skriva om Beuys är livgivande. Döden må vänta, stanna på breda vingar i skyn.

Bilder: Stockholms Auktionsverk, Storytel