Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Alla hon kände bortresta på semester, den lilla staden dammsugen på folk. Hösten (efteråret på danska) däremot, hennes favorit bland årstider. När fabriksmänniskorna kröp in i selen igen och allt var "som vanligt".
Präglad var hon, mina dagars upphov, av uppväxten på Bruket. Där semestern utgjorde ett undantag mot det "normala", strävsamma, vardagslivet.
"Flinkt arbete leder snarast till vilan" som det proklamerades på en bonad hon ärvt efter sin mormor. Bonaden brukade jag ha med mig som rekvisita när jag reste ut i landet och föreläste om medborgarlön, höll upp och visade den för auditoriet. Alltmer slitet detta arvegods.
Katarina, mormodern, en driftig kvinna med skinn på näsan. När hon blev änka efter martinsmältare Edvard, han stämplade ut från jordelivet blott drygt femtio år gammal, startade hon matservering, riktad till Verkets ungkarlar.
En av dem min far. Bordsvägen, över gedigen svensk husmanskost, träffades mina föräldrar. Min mor var sin mormor behjälplig vid utfordrandet av de hungriga, skiftgående männen. Sa det klick? Jag önskar att det vore så. Mamma var ju en obotlig romantiker.
Något äktenskap som måste ingås på grund av att mamma var "i olycka" inte tal om. Först långt efter att hymens band knutits kom min storasyster. Betydligt senare sladdisen.
Samtidigt hann det skötsamma paret spara till och införskaffa en sprillans ny Volvo PV, årsmodell 54. Köpt kontant, ty aldrig handla på avbetalning, sätta sig i skuld! Ur detta kommer bara elände.
Kanske tomheten skrämde min mor. Heideggers* begrepp "unheimlichkeit", närmast "kuslighet" på svenska, kommer osökt för mig. Jag har övertagit min mors syn på hösten. Men den långa sommarledigheten som undervisningshjon - inte fy skam.
Helst kvistar jag, när bladen gulnar, ner till Berlin för att få uppleva att studenterna strömmar till på Freie Universität. Ljudet stiger i korridorerna (bilden nedan), det skrattas och det förälskas. "Det finns inget ödsligare än ett campus utan studenter." Citerar mig själv.
Ingen resa till Berlin innevarande höst. Utan den sedan flera år återkommande efterårsresan till Krøyerland som jag kallar Vendsyssel i Nordjylland. Fyra veckor bokade.
Till det blå huset med evighetens Vesterhavet i blickfånget, hjortarna betande ute på heden, i skyn de majestätiska örnarna, luftens okrönta konungar.
Kanske den plats på jorden jag tycker allra bäst om att vistas på. Själen finner ro, de existentiella andetagen blir lugna.
Installera oss i det dejliga huset, fylla på kylskåpet, sedan ut till annexet för att skriva. Ett våghalsigt projekt väntar, en pamflett om Beuys på engelska. Ekstrand goes international. Eller inte. Mycket sätts på spel. Aldrig för sent att ge upp. Säkrast att gardera sig.
Jag räknar otåligt ned dagarna, snart timmarna, tills vi får kvista iväg i Toyotan. När Stena Danica stävar ut från Göteborgs hamn, vi slagit oss ned vid buffén, IPA:n är beställd, då smyger sig välbefinnandet på - för att stanna de efterföljande MÅNGA dagarna.
* I ett kommande nummer, 3/24, av tidskriften Förr och Nu skriver jag om Heidegger som en vardagens filosof.
Foto: Utsikt från huset i Tversted.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar