M, en klok man från Skånes huvudstad, hör av sig för att ventilera begreppet inlärd hjälplöshet. Ett begrepp som förefaller användningsbart. Med ett högt mått av vad som förtjänar att kallas insiktsvärde.
Jag minns en gång i Durban, när jag gjorde ett kort inhopp på universitetet där, och en internationellt känd professor i det kulturvetenskapliga ämnet Media Studies, mannen var knuten till samma universitet, omedelbart tände på learned helplessness som begrepp.
Jag fick för mig att det var helt nytt och obekant för honom. Lite av Sesam öppna dig.
Förmodligen tänkte han sig, inbillar jag mig när jag rekapitulerar det, att applicera det på sina studenter, bland dem många svarta från icke-akademiska hem. (Universitetet beläget i Zululand, numera KwaZulu-Natal.)
Jag hjälpte honom sedan, efter hans förfrågan, med tips på relevant litteratur, inte mer än så.
En av mina husgudar, det vet de som läser mig, var den framlidne professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault. Från honom har jag anammat den befogade uppmärksamheten på normaliseringens faror.
När man börjar att betrakta sociala förhållanden och institutioner som att de inte kunde vara annorlunda. Det borde vara det för den som önskar människans frigörelse, men normaliseringsprocessen ställer sig bromsande och skymmande i vägen.
Därifrån är det inte långt till begreppet inlärd hjälplöshet. Som ursprungligen hör hemma inom psykologin, men jag använder det sociologiskt. Och - det är viktigt att omedelbart påpeka - definitivt inte nedvärderande. Endast beskrivande.
Annars kanske själva ordet "hjälplöshet" pekar i den riktningen. Framför sig ser man en drunknande som inte kan simma.
Begreppet illustrerades för mig av alla gubbar jag stötte på under mina två sejourer nere i Verket i Sandviken. Då fanns inte Foucault i min bokhylla.
Jag kunde under dessa gästspel - tack och lov blev det aldrig mer än så i grottekvarnen! - inte sätta ord på det gubbarna vardagligen och under varje skift gjorde.
Men tillsammans höll de varandra på plats, just genom att i tysthet övertyga varandra om att saker och ting inte kunde vara på något annat sätt än de förhandenvarande. Perspektivet var försnävat och aktörerna krympande.
Öppet diskuterades den förlamande övertygelsen aldrig, den hade liksom smugit sig på och konsoliderats till en social självklarhet. Bortom nödvändig granskning i sömmarna. Facket? Ingenting annat än en "femöresorganisation" som man sa förr. Systemintegrerat och tandlöst.
En gång skrev jag, minns inte var exakt, kanske skrivit det flera gånger, skulle inte förvåna mig: "Vi är våra egna värsta fiender". Göran Palms själens furir, titeln på en diktsamling, ett annat sätt att uttrycka det på.
Hur bryter man inlärd hjälplöshet? Kanske måste det till en någon form av kris som inte "bara" är individuell. När det inlärt normala plötsligt förefaller onormalt och konstigt - som aldrig förr. Närmare än så kommer jag inte gåtans lösning. Trots min sociologiska skolning.*
* I uppsatsen "Uppbrottet från bruksmentalitet och inlärd hjälplöshet – eller konsten att tankeprovocera", i antologin "Samhällets entreprenörer" (2009), diskuterar jag konstens potentiellt samhällskritiska roll.
Bild: Linkedin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar