Norrskensflamman var väl "ruskprickens" husorgan

Häromdagen mejlade jag Leonidas Aretakis, sympatisk chefredaktör på Flamman, uttryckte glädje över att jag bestämde mig för att prenumerera på den tidning han basar över. 

Flamman har positivt överraskat mig. Så mycket i den är läsvärt och bra. Undrar vad jag hade väntat mig? Stalinistisk hårdvaluta sida upp och sida ner? Oläsbart för en frihetligt tänkande person?

Faktiskt en tidning inte lika genomsyrad av ideologi som riskerar att skymma verkligheten, som Proletären som jag sedan flera år prenumererar på. Främst för reportagen från arbets- och hyresmarknaden. 

Ingen motsvarighet någon annanstans i svensk press. I den meningen är den nästintill oumbärlig för den samhällsengagerade. Men lever farligt efter mediestödsutredningens knivhugg. Liksom Flamman, för den delen. Det ska vara tyst i landet.

Innan jag, efter visst motstånd, började att läsa Flamman, tänkte jag Norrskensflamman och de järnhårda, stalinistiska Norrbottenskommunisterna. 

Historieboken berättar om de många så kallade "Kirunakommunister" som på 20- och 30-talet emigrerade till Sovjet, trodde att de skulle hamna i det socialistiska paradiset, men skickades till läger och internering.* Eller avrättades. En sorglig historia om kollektiva villfarelser.

Associationsmaskineriet går igång. Ser framför mig en 1 maj i Upsala i början på 80-talet, vi i stödkommittén för Solidarnosc gick i socialdemokraternas tåg, fråga mig inte varför men skälet var väl att flest gick där av de internationellt inriktade demonstranterna.

Bakom oss i tåget några från APK - ett parti baserat på utbrytare från VPK - som stödde militärkuppen i Polen. Det kändes absurt att gå där, ropandes Stöd Solidaritet!, med dem flåsande i nacken.

Jag minns ordföranden i gamla SKP, Hilding Hagberg, som Sven Stolpe uttryckte uppskattning över, "en bra karl". Rak och ärlig. Sådana gillade Stolpe. Och de blev goda vänner, "ruskpricken" (Stolpes uttryck) Hagberg och Stolpe. Vilket osannolikt par.

Allt är inte toppen i Flamman. Och inte är det den realistiska, jag har använt begreppet flera gånger på lindelof.nu, vänstertidning som jag saknar. Slagsida, om än lätt, mot det politiskt korrekta för dagen. Men flera skribenter med hög svansföring. Inte minst i kulturartiklarna. 

Nu står jag, med min låga statstjänstemannapension, i valet och kvalet: Prollen eller Flamman? Jag är dock inte lika villrådig som Gösta Ekman i sketchen när han har förtvivlat svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen. 

Kanske behåller jag de båda tidningar som mediestödsutredningen försöker att svälta ut. 

*DN-journalisten Kaa Enebergs böcker Tvingade till tystnad (2000) och Förnekelsens barn (2003) värda att läsa i sammanhanget.