Var finns den realistiska vänstern i Sverige?

Ur ruinerna efter det statsbärande partiet SED (Socialistiska Enhetspartiet) i DDR uppstod PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus) som sedermera blev Die Linke. 

Genom att byta namn på det komprometterade, diktaturbärande SED kanske forna (?) stalinister hoppades på att kunna övervintra. Trots repressiva insatser riktade mot de egna medborgarna.

Kuriöst nog blev reaktionära CDU/CSU största parti när östtyskarna efter murens fall för första gången fick rösta fritt. Visserligen hade Helmut Kohl lovat ossisarna guld och gröna skogar, men det är nog inte hela förklaringen.

Var blev den ”socialistiska människan” av? Betydde fyrtio års realsocialism alls inget? Och vad med alla som slutit upp i demonstrationståg på 1 maj och devot hyllat statsledningen? 

Allt blott ett spel för gallerierna? Man bör förstås komma ihåg att DDR växte fram ur den ryska ockupationszonen efter andra världskriget och att storebror under halva Tysklands fyrtioåriga existens alltid höll ett öga på lillebror. DDR var en lydstat.

Oskar Lafontaine lämnade SPD för Die Linke. En lysande retoriker. Det ryktades att den avideologiserade ”Mutti” Merkel vägrade att debattera med honom i förbundsdagen. Hon insåg att hon var chanslös.

Die Linke rönte till en början ganska stor framgång i de forna DDR-delstaterna. Men de senaste delstatsvalen i Sachsen och Thüringen innebär rena katastrofen. I Sachsen blott 4,5 procent av rösterna. I Thüringen ett hisnande fall från 31 till 13,5 procent.

Sahra Wagenknecht (bilden), åtminstone tidigare Lafontaines sambo, lämnade efter mycket bråk Die Linke och startade partiet Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). I Thüringen verkar det som om hennes nya parti får runt 15 procent av rösterna.

Kanske har Die Linke, i likhet med svenska V, satsat alltför hårt på identitetspolitik och en politiskt korrekt, tillika ung valmanskår i storstäderna? Var blev arbetarklassen och de klassiska vänsterfrågorna av?

 

BSW söker sig mot den tyska arbetarklassen, föga intresserad av identitet och livsstil, samt förespråkar vapenvila och förhandling mellan Ukraina och Ryssland. Inga pengar till vapen åt Ukraina! Krigshetsare som Patrik Oksanen torde få krupp av partiets restriktiva inställning.

Det må kallas ”vänsterextremt”, det likaså framgångsrika AFD ”högerextremt”. Jag vågar påstå att de båda vinner alltfler röster eftersom de står ”verklighetens folk” och dess problem nära. De vänder inte, som de andra partierna, folket ryggen.

Icke minst uppmärksammar de alla allvarliga samhällsproblem i spåren av den massinvandring om vilken Merkel lovade ”Wir schaffen das!” Så blev det ju inte. Ökad kriminalitet och ofrihet för kvinnor resultatet. 

Ett ”annat” Tyskland som Orbán menade vid sitt statsbesök. Han kände inte igen sig.

Liksom i Sverige tappar socialdemokraterna mark, men betydligt snabbare i Tyskland. Och "vänster” har partiet inte varit på evigheter.

Var finns den realistiska vänstern i Sverige? Definitivt inte i Nooshi Dadgostars parti.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-04