Var finns ljuset?

Jonathan Lear 1948-2025 (Bild: Wikipedia)

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA. 

   Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

   Skamligt nog tilldelades Friedman med sin fattigdomsframkallande, ideologiskt impregnerade teori 1976 det så kallade Nobelpriset i ekonomi av Riksbanken Berättigade protester och demonstrationer följde i dess spår. 

   Men även bland svenska, tongivande nationalekonomer som Ingemar Ståhl och Kurt Wickman (en gång rödare än röd och tidigare kollega till mig) hann nyliberalismen få fäste. Den heliga marknadens princip skulle gälla, inga sociala hänsyn tagas. 

   Den på marknaden starke segrar, den svage går under. Det är som det skall vara, enligt högerns profeter. 

Föga känd i Sverige, denne Lear. (Med samma efternamn, kunde tyckas symboliskt, som kungen i Shakespeares drama.)  Jag tycker att hans resonemang om ”meningssammanhang” på en kollektiv nivå är särskilt tillämpbart på vårt land i dess nuvarande situation. 

   Är det inte så att ”meningen” med vårt land gått förlorad? Det förr stolta samhällsprojektet är historia.

   Människor känner ingen framtidstro, de är snarare desillusionerade och uppgivna. Det Sverige som  jag växte upp i finns inte längre. 

   Frågar man en dansk, jag befinner mig ju just nu i Nordjylland, om vad samma person tänker när jag säger ”Sverige” blir inte svaret som för några decennier sedan ”ett trist kontrolland med en sträng myndighetskultur”.

   Nu blir svaret ”ett land med ohämmad gängkriminalitet, skjutningar och explosioner”.          Storebrorskomplexet är borta. Istället: ”vi måste akta oss så att det inte blir som hos er i Sverige”. Föregångslandet är det inte längre.

Den tyske filosofen Ernst Bloch brukar rubriceras ”hoppets filosof”.  Lear var också inne på hoppet som en nödvändig överlevnadsstrategi. Slutar vi att gemensamt hoppas, kan vi lika gärna kasta in handduken för gott. Men vad finns att hoppas på i onådens tid? 

   Återigen minns jag samtal uppe i malmfälten med gruvarbetarna. Uppmaningen ”ni som är marxister, tänk dialektiskt!” när vi hängde med huvudet. Låt inte det ensidiga mörkret råda och ta makten över ert sinne. Myntet har två sidor. 

   Det är som mörkast före gryningen, lyder ett gammalt ordspråk. Men var skåda ljuset? En gång sjöng ju morgondagarna. För att parafrasera titeln på en bok av Jan Myrdal. 

Även publicerad på 8 dagar 251001 under annan rubrik

Om nationalhjältar talar man inte illa

Bild: Sara Galbiati, Gyldendahls hemsida

Jørgen, uttalas Jørn på den stavelser sväljande danskan, är död. 88 år gammal. Och jag räknar som jag brukar: hur många år från där jag befinner mig nu i livstrappan? Slutsatsen, som nästan alltid: det är på tok för nära. 

   I det här fallet futtiga tolv år om jag något föregriper min födelsedag. Men, hallå! Det är ju, ta mig tusan, ingenting! Svisch, så är det enda livet över och borta.

   Det fanns en tid när vi, med papper och penna i hand, från den danska horisonten följde Tour de France på DR. Cyklister som dödsföraktande kastade sig nedför branta berg, trampade på som om de hade eld i baken på farligt hala vägbanor, trotsade regn och hård vind, for i backen, ibland med svåra skador som följd, dödsfall förekom. 

   Den postmoderna tidens gladiatorer. Några i rollen som hjälpryttare till de namnkunniga stjärnor som bara "skulle" vinna.

Dansken Bjarne Riis var i ropet, framgångsrik. Det gjorde det extra kul att följa loppet. Ingen kunde som Leth referera Turen. Han gjorde det målande, osäker på om han improviserade, men det kunde låta så. 

   Jag tänker Bertil Perrolf och hans Skivor till kaffet i radio. Jag njöt av hans sprudlande ordkonst.Eller Bengt Grive med sitt säregna färgsättande av sina referat. Också Göran Zachrisson med sina egensinniga golfreferat. 

   Den lågmälda, ödesmättade stämman dramatiserade det som sig utspelade på banan.

Leth debuterade tidigt som poet. Jag har inte läst något av honom, förutom en och annan krönika i Politiken. I en av de sista intervjuerna med honom i dansk tv, han hade blivit en gammal man med ett orakat gammelmansansikte, framhöll han att utmärkande för honom som journalist har varit ärlighet. 

   Nja. Alla visste om att även nationalhjälten Riis var dopad men höll masken och knep, Leth en i den tigande församlingen. Det gjorde väl för ont att beröva dansken glorian. Till slut trädde Riis slokörat fram i medierna. Sanningen uppenbarad.

   Leths egen gloria hamnade på sned när det framkom att han hade ett erotiskt, jag vet inte om de var gifta, förhållande med en mycket ung kvinna från Haiti.  

   Usch, rena fula gubben. Det medförde att han togs bort ur rutan. I Danmark är de inte lika pk som i fosterlandet. Men kanske passerade Leth en gräns. 

 

Nå, sorgligt är det, när någon går bort. Och i den förbannade cancern. 

   Turen slutade vi att följa, när dopingskandalerna stod som spön i backen. Ta bara den där amerikanen som vann Turen, var det hela sju gånger i rad? Nekade till att han varit dopad, Lance hette han visst. Sorglig figur med sitt idoga ljugande.

   Vila i frid, Leth!