De udda och alla vi jämngrå

Bild: Rotten Tomatoes

Osökt går tanken till Gävle handikappteater och dess konstnärliga ledare, den okuvliga eldsjälen Ulrika Hörberg som låter ingenting och ingen stoppa hennes kreativa framfart med sin sällsynt duktiga ensemble. 

   Tanken seglar oförvägen in alldenstund jag börjar att titta på tv-serien Somebody Somewhere (2022) på HBO Max. Jag behöver en paus från Rebecca Donners omistliga bok Mildred om modiga kvinnor i motståndsrörelsen i Tredje riket. 

   Ganska snart får jag för mig att det måste vara ett amatörteatersällskap i Kansas som fått fria tyglar och genom sin ohämmade spelstil välförtjänt vunnit en Emmy. (Tv-världens Oscar.)

   

Huvudpersonen, tilltalad Sam, spelas av en voluminös kvinna, jättelika bröst och en fantastisk sångröst som kunde lett till en lysande karriär som artist. Men hon vågade inte ta steget.

   Sidekicken, om jag kallar honom så, Joel är en högst egen figur, avatarliknande, kammar hypotek. Faderns, sorgsen blick, med hängslen försedda gestalt, en över byxlinningen svällande kagge, kunde man möta här i Vendsyssel. Ingen George Cloony direkt. 

   Inga "skyltdockor" i serien, skurna till släthet i ansiktet, inga stajlade filmstjärnor, skådespelare utklädda till läkare som de i New Amsterdam. Och fick mig att tröttna på en serie som till en början fängslade mig. 

   Upptagen som jag alltid varit av frågan om ledarskap - inte chäfskap för allt i världen, chäfer går det tretton på dussinet - i organisationer med professionella, självmotiverande medarbetare.

   Eller ta när Kate Winslet spelar polis i glesbygd i en amerikansk långfilm. (Mare of Easttown) Hon är inte trovärdig även om hon är skicklig, det är bara så. 

   Låter jag fördomsfull? Hänger upp mig på fel saker? Utseendekomplex? 

Nå, befriande med dessa "vanliga" människor i tv-serien som utspelar sig i ett Kansas ljusår från Vita huset och snobbiga östkustliberaler. De agerande ser ut som folk gör mest. Det kunde, som sagt, vara här där jag befinner mig just nu i utkantsdanmark, eller Horndal.

   Ändå udda existenser. Utstickande och särpräglade, oförställt kommunicerande och känslomässigt avväpnande till skillnad från oss tråkiga medelsvenssons. 

   Det kan förefalla marginaliserande och stigmatiserande att använda ordet "utstickande". Jag hör det. Bara för att de inte är som vi, den jämngrå massan, där ingen sticker ut. 

   Färglösa och ointressanta som en påstigande i Alvesta. Stig Ahlgrens fyndiga bild. Existensens statister.

Men, stopp ett slag. Vem är som folk är mest, egentligen? Handikappteatern punkterar självbelåtenheten och normalitetens myter. Som ingen annan. Glöm ljumma, kulturtanternas älskade Folkteatern i samma stad. Förmår inte beröra, och provocera, som Handikappteatern. 

   Tv-serien sträcktittar jag på. Alltmer förtjust.