 |
| Bild: Lex |
Min relation med broderlandet sträcker sig över mer än ett halvt sekel. Den inleddes tidigt 60-tal. När jag tillsammans med pappa och min svåger tog färjan över till Köpenhamn. Danmark, det var utomlands och nästan något exotiskt med svenska mått mätt.
I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar.
I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar.
På 70-talet utvecklade jag kontakter med arbetarrörelseforskare vid Aalborg universitetscentrum, nuvarande Aalborg universitet. Till skillnad från de svenska högskolorna insåg man klokt nog i Danmark att fasta forskningsmedel måste knytas till de nystartade lärosätena, inte som i Sverige där högskolorna blev rena undervisningsinrättningar.
En dansk lektor hade 60 procents undervisningsskyldighet, 40 procent av tjänsten kunde ägnas åt forskning med valfri inriktning. En avundsvärd situation för en svensk, föreläsningstyngd lektor som undertecknad.
Ända sedan slutet på 1980-talet har jag och min livskamrat tillbringat flera veckor varje år i Nordjylland. Sommarvistelser har blivit höstditon. Landskapet bistrare men lika fagert.
Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land.
Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
Kanske stämmer det till en del.
Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land.
Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
Kanske stämmer det till en del.
Men vad med frisinnet och ett ocensurerat tänkande? Till gagn för yttrandefriheten. De senaste dagarna har jag på plats och med tillgång till main stream media, i samband med drönarattackerna mot danska flygplatser, upplevt samma russofobiska hets som i Sverige.
Man ”vet” att det är ryssarna som ligger bakom drönarna. Utan att några som helst bevis anförs. Ingen i det offentliga rummet hörs intaga en mot gängse uppfattningar avvikande ståndpunkt. Förmodligen i rädsla för att drabbas av sanktioner. Som i Sverige.
Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat?
Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat?
Liksom vanföreställningen jag noterat från svenska turister att de hälsas med öppna armar av danskarna. Inte är det fallet. Den aversion mot svenskar som växte fram under efterkrigstiden, när vi som klarat oss undan nazistisk ockupation hade det oförskämt bra enligt danskarna, medan de kämpade med svåra levnadsomständigheter, har etsat sig fast.
Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!
Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!
Även publicerad på lindelof.nu 9 oktober 2025
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar