76

76, och ett geléhallon?

"Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.” Merete Mazzarella

Nja, jag trodde väl inte i och för sig att jag skulle bli medlem av den famösa 28-klubben. (Ni vet förstås vad som åsyftas. Annars googla eller anlita AI.) Även om jag under många år stod på hårt. För att vara helt ärlig.

   När de på Ackis i Upsala systematiskt, jag lovar, gick igenom hela min kropp för att ta reda på om den skulle palla den djävulskt tuffa behandling de ville ge mig, trodde jag att de hårda åren skulle visa sig, slå tillbaka. 

   Men icke. Grönt ljus. Allt okej. Alla organ. Bara att sätta igång behandlingen. Under ledning av en av Europas främsta specialister inom sitt gebit. Vi har kontakt, om än sporadiskt, än i dag. 

   Jag vågar tro att han är glad och stolt över att hans nästintill "dödsdömda" patient fortfarande, tjugofem år senare, är vid liv. Utan något recidiv. Om än med beständiga biverkningar. Värst tröttheten, fatigue på fackspråk. Psykiskt svårhanterlig.

 

3/10 födelsedag, i vågens lufttecken. Samma datum som när DDR upphörde och återföreningen, Anschluss enligt desillusionerade ossisar, dragna vid näsan av Kohl, med anspelning på nazisternas inmarsch i Österrike, var ett fullbordat faktum.

   Svart på vitt. 76. Jag stirrar klentroget på siffrorna, mumlar dem nästan ljudlöst för mig själv. Det känns overkligt. MyHeritage, som erbjuder släktforskning på nätet, försöker få mig på kroken. Ihärdiga som attan. Senast bara för en stund sedan.

    Men varför betala dyra pengar för att få bekräftat ett inte särskilt hoppingivande biologiskt arv? Det vet jag ju redan. Generationer av släktingar, alla de som gått före och som inte blev särskilt gamla, kan jag se på skärmen utan att betala. Jag behöver inte påminnas om livets obönhörliga flykt genom dem.

   Även om modern skulle säga, som hon alltid plägade, att blod är tjockare än vatten. 

Jag växlar några ord med den sympatiske man som varje höst under vår vistelse här klipper gräset runt huset i Tversted. Frågar i förbifarten om allt är bra med honom. 

   Borde hållit mig till väder och vind, lämpliga ämnen så här invid Vesterhavet. Ont överallt har den stackars mannen. Diabetes. Jag frågar inte efter hans ålder. Får för mig att han kunde vara min son. Burr.

76. Det känns overkligt. Säger det igen. Kommer inte på nåt bättre. Hur i hela Härjedalen blev jag så här gammal? 

   Men fortfarande klarar jag av stå på ett ben. Varje morgon. Utan väntande vinterstövlar.

FOTNOT. När Hasse Alfredson rakade av sig sin mustasch, tyckte hans barn att han såg ut som ett geléhallon.