Var finns ljuset?

Jonathan Lear 1948-2025 (Bild: Wikipedia)

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA. 

   Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

   Skamligt nog tilldelades Friedman med sin fattigdomsframkallande, ideologiskt impregnerade teori 1976 det så kallade Nobelpriset i ekonomi av Riksbanken Berättigade protester och demonstrationer följde i dess spår. 

   Men även bland svenska, tongivande nationalekonomer som Ingemar Ståhl och Kurt Wickman (en gång rödare än röd och tidigare kollega till mig) hann nyliberalismen få fäste. Den heliga marknadens princip skulle gälla, inga sociala hänsyn tagas. 

   Den på marknaden starke segrar, den svage går under. Det är som det skall vara, enligt högerns profeter. 

Föga känd i Sverige, denne Lear. (Med samma efternamn, kunde tyckas symboliskt, som kungen i Shakespeares drama.)  Jag tycker att hans resonemang om ”meningssammanhang” på en kollektiv nivå är särskilt tillämpbart på vårt land i dess nuvarande situation. 

   Är det inte så att ”meningen” med vårt land gått förlorad? Det förr stolta samhällsprojektet är historia.

   Människor känner ingen framtidstro, de är snarare desillusionerade och uppgivna. Det Sverige som  jag växte upp i finns inte längre. 

   Frågar man en dansk, jag befinner mig ju just nu i Nordjylland, om vad samma person tänker när jag säger ”Sverige” blir inte svaret som för några decennier sedan ”ett trist kontrolland med en sträng myndighetskultur”.

   Nu blir svaret ”ett land med ohämmad gängkriminalitet, skjutningar och explosioner”.          Storebrorskomplexet är borta. Istället: ”vi måste akta oss så att det inte blir som hos er i Sverige”. Föregångslandet är det inte längre.

Den tyske filosofen Ernst Bloch brukar rubriceras ”hoppets filosof”.  Lear var också inne på hoppet som en nödvändig överlevnadsstrategi. Slutar vi att gemensamt hoppas, kan vi lika gärna kasta in handduken för gott. Men vad finns att hoppas på i onådens tid? 

   Återigen minns jag samtal uppe i malmfälten med gruvarbetarna. Uppmaningen ”ni som är marxister, tänk dialektiskt!” när vi hängde med huvudet. Låt inte det ensidiga mörkret råda och ta makten över ert sinne. Myntet har två sidor. 

   Det är som mörkast före gryningen, lyder ett gammalt ordspråk. Men var skåda ljuset? En gång sjöng ju morgondagarna. För att parafrasera titeln på en bok av Jan Myrdal. 

Även publicerad på 8 dagar 251001 under annan rubrik