Skammen som arbetarklassens adelsmärke

Bild: Bokus

Att läsa förre Schlagerredaktören Håkan Lahgers minst sagt stinna, ett veritabelt hästarbete nedlagt, biografi, mer än 700 sidor som e-bok på min datorskärm, om Stig Claesson blir för mig, med ett sviktande minne, som att repetera vad som hände under 60-talet och framåt. 

   Jag var ju med på den tiden. Tro´t eller ej, som prästen sa till konfirmanderna.

   Lahger rekapitulerar år för år, ibland lite väl ytligt och översiktligt som om han har bråttom, och ett starkt igenkännande framkallas. Jag förvandlas som läsare till rena ögonvittnet. Så var det! Hör jag mig utbrista gång på gång.

   Plötsligt känner jag mig som Metusalem. Det vill säga väldigt gammal, jag inser att jag har levt ett lååångt liv. 

   Häromdagen fyllde jag 76. Jag hade kontakt med min livmedicus i Upsala. Han gratulerade mig till att fylla 75. Roligt nog drog han, som genom sin skickliga insats förlängde mitt liv, av ett år i hastigheten. 

   Kanske trodde han, undermedvetet, den gången på Ackis att jag inte skulle överleva sjukdom och minutiös behandling. Felsägningen är en sanningsbärare, visste doktor Freud.

I Lahgers bok står kulturkändisarnas namn som spön i backen. Claesson verkar ha känt alla, samvaron ägde alkoholindränkt rum på krogen, särskilt Operabaren. Men någon "stilare", hans eget uttryck, som de mer självmedvetna kollegerna blev han aldrig. 

   Präglad av enkla uppväxtförhållanden, ränderna gick aldrig ur. Han svek inte sin hemmahörighet. 

   Det är mycket att stanna till vid i boken och fundera över. Jag noterar att Claesson, som avskydde att kallas Slas, uppehåller sig vid skammen som en klasstämpel. Folk från borgarklassen känner inte skam, det gör endast vi som kommer från arbetarklassen. 

   Han noterar frånvaron av skam hos kolleger med en annan social bakgrund. Pär Rådström som skamlöst lånade pengar utan att någonsin betala tillbaka. Lars Forssell, denne akademiledamot som skamlöst lekte revolutionär i en diktsamling. När det var opportunt.

   

Jag undrar om skammen har med mindervärdeskomplexet att göra. Jag orkar inte reda ut det mer än så. Men både skam och mindervärde har jag känt. Det senare som starkast när jag kom till Upsala och universitetet med alla pålästa och välartikulerade medelklassungar.

   Kanske finns en koppling till klasshatet? Skammen som baksidan av myntet. Hatet borde ha framkallat något utåtriktat, aggressivt. Men gjorde det inte. Ur det frodas skam.

   Nu börjar jag låta som en amatörpsykolog. Tillbaka till biografin. 

Håkan Lahger: Vem älskar Stig Claesson? En biografi över Stig Claesson (Albert Bonniers förlag)