Busskonduktörer och finska författare

Ingen fotbollskarriär, mot Upsala!

Minnet kan vara en skälm, och vi hjälper gärna den skälmen på traven, om sanningen (hm) skall fram.   Men jag vill bestämt hävda, att när jag ankom lärdomens stad den varma augustimånaden anno 1968, efter avklarad studentexamen (puh!), trots många timmars frånvaro ("skolk"), kördes stadsbussarna, stilenligt, med konduktör.

   Passageraren klev på bak och köpte biljett av densamme. Till kontant betalning.

   Vad som förundrar mig, jag ska snart förklara varför, är att jag lade märke till just den transportdetaljen, jag som tilldelats ett pyttelitet rum i en korridor i en barack tillhörande det lägerliknande området Blåsenhus, beläget nedanför fängelset. 

   Det var nog på grund av akut bostadsbrist genom alla inströmmande studenter, massuniversitetet etablerade sig allt snabbare medan den bildade borgerligheten reträtterade, som dessa tämligen provisoriska baracker uppförts.

   Nu till förklaringen. Till föreläsningarna och hem igen till baracken krävdes ingen buss med konduktör. Jag promenerade genom den vackert ymniga Botaniska trädgården. Raskt på den tiden. Med en framtid som låg öppen. Och oändlig. Full av möjligheter. 

   Som den tycktes för en grabb som inte ens fyllt nitton. Och lyckats fly grottekvarnen och Bruket.

Omgivningarna var mig obekanta. Att Patologen låg i närheten visste jag inget om. Eller Litteraturhistoriska institutionen utmed Villavägen. Där storheter som Sven Delblanc, omtalad och fruktad av studenter för sina koleriska utbrott, fanns på lönelistan.

   Då anade jag inte, hur skulle jag kunnat göra det, att jag många år senare skulle läsa vid den institutionen, fortfarande inrymd i ett snickarglädjens trähus. En föreläsare hette Örnkloo, det ryktades att efternnamnet var taget. 

   Jag kände till honom, rättare sagt hans distinkta röst, från radions P1 där han ledde ett kulturprogram. Med honom som bedömare, han godkände utan vidare mitt alster, kanske skummade han igenom det bara, begick jag en mycket subjektiv text om finlandsförfattare.

   Jag läste ju dem med största förtjusning: Christer Kihlman, Pentti Saarikoski (stamlokuset Kosmos i Helsinki har jag besökt flera gånger) och Hannu Salama (till hans Pispala i Tampere skall jag absolut ta mig någon gång.) 

   Nej, vänta nu, den tredje kan ha varit, inte Salama, men väl Lassi Sinkonen. Salama lever, de andra uppräknade har lagt ned pennan.

Vi var några, med studentexamensbeviset nedtryckt i bakfickan, från Sandviken som läste samtidigt på universitetet. En av dem tandläkarens pojk, Erik, en trevlig och sympatisk fyr som jag än idag har kontakt med. 

   Minst sju av dem i vår tredje ring på gymnasiet är bortgångna. Det känns konstigt. Jag vet inte vad säga annars. En efter en försvinner.

   Det är rätt att göra uppror! Jo, ta mig sjutton, så sant som jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt brukssamhälle. I Upsala anlade jag nästan bums rött skägg. Det sitter kvar. Inhandlade vänsterlitteratur, debattböcker och annat, på Lundeq. 

   Erik har berättat att jag kastade en ansenlig trave böcker över honom med uppmaningen "läs dom här!" Snäll som han är bad han mig inte flyga och fara med mina böcker.

Ute växer snödrivorna. Det plogas och körs bort snö, det börjas i ottan innan jag hunnit upp ur slafen. Jag sitter, bortom snö och drivor, i skrivandets morgonstund, denna dag som är David Bowies dödsdag (10 januari 2016), lyssnande på barockmusik, minns Upsala för femtioåtta år sedan. 

   "Tänk hur det kan forme sig!", som min käre svärfar, uppvuxen utanför Sundsvall, brukade säga. 

   Det var Erik som satte mig på uppsalaspåret, vemodets. Nu när framtiden inte tycks oändlig. Inte full av möjligheter. Men grottekvarnen och Bruket fick klara sig utan mig. 

   Kanske min främsta livsbedrift. När den existentiella bokföringen skall upprättas.