I den mycket sevärda och älskade tv-serien "Wild at Heart", som tyvärr för gott tycks ha plockats bort från programtablån, tilltalas veterinären och husfadern kuriöst nog med "Mr. Trevanion" av styvdottern. Artigt eller markerande distans? Kanske både och.
Serien utspelar sig i det Sydafrika som jag, efter flera vistelser där, längtansfullt benämner "paradiset på jorden". Väl medveten om den utbredda kriminaliteten. Syftande med paradisliknelsen på den svindlande vackra naturen.
När djur han har i sin vård förefaller håglösa och passiva, använder Danny Trevanion (lysande spelad av Stephen Tompkinson, man kunde tro han är veterinär på riktigt) uttrycket ”letargiska” om dem.
Häromdagen somnade, efter ansträngande arbetsmöten i huvudstaden, min livskamrat på pendeltåget mellan Stockholm och Upsala. Enligt regelverket skall man betala tilläggsavgift på trettio kronor från och med Arlanda för en UL-biljett.
Vi har åkt denna sträcka många gånger. Betalar alltid. Gör rätt för oss. Fattas bara. Med vår uppfostran. Men nu missade livskamraten att lösa den erfordrade biljetten. Av det enkla skälet att hon sov djupt.
Kontrollören, annars påfallande sällan som biljetterna kontrolleras på sträckan, vägrade att lyssna på hennes högst rimliga förklaring. Vilket han borde ha gjort, visat ett gott omdöme. Vårdat relationen med resenärer som ofta åker denna sträcka. Låtit henne lösa tilläggsbijett.
Istället uppträdde han oresonligt och icke-lyssnande. Utfärdade en bot på saftiga 1 500 riksdaler.
Kanske det värsta med den olycksaliga händelsen är att livskamraten inte reagerade så som hon kunde ha gjort. Hon är ju ingen smitare. Hon uttrycker själv förvåning över sin reaktion.
Struntar i att överklaga, som jag försöker övertala henne till, om än blott för principens skull. Även om vi tror, eller inser, att pengarna är borta. Måste tas från den av de högavlönade politikerna försämrade pensionen.
Hon undrar som sagt över sin uteblivna reaktion. Det finns ett ord för den? Vilket? I det ögonblicket kommer jag att tänka på Danny Trevanion och hans begrepp letargi.
Det skrämmer mig att denna hållning förefaller bli allt vanligare även hos det redan konfliktobenägna svenska folket. Ingen idé att protestera. Det hjälper ändå inte. Ändrar inget. Vad det än gäller. Och vem det än är som borde renderas en protest eller en överklagan.
Förvisso även UL.
Det nödvändiga motståndet och ifrågasättandet är helt inställt. En adekvat inställning? Frågan låter hädisk, närmast demoraliserande. Nä, en sådan folklig mentalitet utgör i praktiken ett demokratihot. Men är förstås till glädje för makthavarna. Som får fritt spelrum.
Även UL. Skäms!
FOTNOT. Varför kan jag inte låta bli att tänka Frantz Fanons bok "Jordens fördömda" från 1961?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar