Vafalls! Barnarbete i min Coop-butik?

Vad gör man inte för Coop? (Foto E. Åsén Ekstrand)

I Coop-butiken, ett par stenkast från bostaden på Holmen i Gefle, står en dag en liten gosse på en pall och plockar upp varor. Inte långt från honom gör chefen detsamma. Hon är alltid på så gott, för att inte säga sprudlande, humör. Och jag brukar växla några ord med henne. 

Men frågar inte lika ofta, försöker låta bli, om bokslut och resultaträkning.

Inte efter att jag förstått att att Konsum, Coop numera, går ekonomiskt allt knackigare. Butiker läggs ned, en efter en. Enligt en artikel jag läste nånstans går Coop allra sämst söderut, i Skåne. 

Ingen förklaring till varför just där. I Sveriges kornbod. Av alla landskap i detta avlånga land.

Min mammas mormor var med och drog igång Konsum i Sandviken, under butiksnamnet Ceres. Tänkt att utgöra ett alternativ till bruksboden och arbetarklassens skuldsättning där. Kooperativt och ideellt skulle det vara. Inte drivas av vinstintresse. Men det var då, det. 

Gunilla, en kollega till mig på Sociologen, forskade om Konsums historia, från starten i Rochdale på 1800-talet. Blev allt mörkare i synen. Sedermera läste jag en kritisk bok om kooperationen av en som hette Backman, om jag inte missminner mig.

De gamla folkrörelserna är inte desamma sedan länge. Sorgligt, men så är det.

Mamma arbetade i Konsumbutik och vägrade sedan handla på privatägda ICA. Måste till slut ändå göra det. När benen inte längre var lika starka och ICA-affären låg nära bostaden.

Jag skulle kunna skriva mycket om hur förbaskat trista jag tycker Coops butiker är. Jag får DDR-känsla när jag rör mig inuti dem. Inte blev det bättre när de lanserade de blåvita varorna. Eller, betydligt senare, drog på med grönfärg, i ekologisk riktning.

Göran, en annan kollega, jämförde i en ganska rolig bok ("Vardagsverklighet och struktur" på Bokförlaget Korpen), i trivselavseende Coop och ICA i Upsala. Grannar med hans bostad. Men jag tycker att han tog i lite väl mycket när han använde ordet "äventyr" om att handla på ICA. 

Så himla festligt är det inte. När de tar trettiosju spänn för ett paket glasstrutar som tidigare kostade runt tjugoen, tjugotvå. De har slutat att skylla på Putin och kriget i alla fall. Kanske har han slutat att exportera glass?

Nå, tillbaka till den lille gossen. Tio år fyllda och son till chefen, som jag anade. Sin mors pojk upp i dagen. Jag skojade och förebrådde henne för att använda sig av barnarbete, dessutom gratis! "Hundra kronor i timmen skall han ha! Och semesterersättning! Annars kommer facket!" 

Skojet övergick i allvar när jag förtäljde, undrar om jag inte gjort det förut vid minst ett tillfälle, om min morfar som blott tretton år gammal skickades ned att gå skift i Verket i Sandviken. 

Bolagsdoktorn, jag skriver av hänsyn till hans efterkommande inte vad jag tycker om den förbannade människan, utfärdade ett intyg om att den minderårige även kunde jobba natt.

 

Pojken i Coop såg glad ut där mellan de svällande gondolerna. Kanske för att slippa skolan. Men det tror jag inte morfar var. Glad, när han stämplade in för första gången. Inte de andra gångerna heller. Han blev kvar i Verket livet ut, till pension.