Kristen och socialist

Hurra, hurra, hurra! Klackarna i taket för födelsedagsbarnet, vännen Bengt Wiklund, boende utanför Hudiksvall. Några och åttio har han hunnit bli. Pigg som en mört. Glimten i ögat. Minst lika spänstig som Mick Jagger. 

Tidigare kyrkoherde i Gefle. Anmärkningsvärt nog i en kyrka placerad i arbetarstadsdelen Brynäs. Svartrockar har ju aldrig stått högt i kurs hos arbetarrörelsen. Överhetens utsända apologeter. Ända sedan husförhören och katekespluggandet.

Men Bengt vann på sin tid alla proletära hjärtan genom att vara som folk är mest. Humoristisk och vanlig. Gärna ett glas vin eller två. Därtill en predikant med ordet i sin makt.

Som son till en kyrkvärd i Sandviken kom jag i kontakt med präster, den ena värre än den andra vad tråkighet anbelangar. Men så, genom flytten till Gefle, lärde jag känna prällar som var helt 

annorlunda, mänskliga och levande. Både män och kvinnor. 

En sån som Bengt finns dock bara hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Befrielseteologi har alltid intresserat mig. Med tongivande namn som Ernesto Cardenal (hörde honom en gång i Berlin i fullsatt kyrka på Gendarmenmarkt) och Paulo Freire.

Broderskapsrörelsen heter inte så längre. Utan Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vad vill man signalera med detta ”för”? Något avlägset i fjärran som ledstjärna? Som när partiet verkade för ”ökad” jämlikhet. 

Jag kallar mig kristen och socialist. Men går nästan aldrig i kyrkan. Behöver ingen församling eller institution för min relation med Gud. Den är mellan honom och mig. Direkt, utan mellanhänder.

Vad himmelriket och paradiset beträffar. Det måste skapas här på jorden. Joe Hill, också från Gefle, skrev satiriskt om att you´ll get pie in the sky when you die. Håll ut, kämpa och försaka, något bättre väntar. Saliga äro de saktmodiga.

Men bättre förhållanden för människor kan inte uppskjutas. Hoppas på som något hinsides. Här och nu är vad som gäller. Därför är jag socialist.

Bild: Amazon.com

Även på 8 dagar 11 maj 2026