Hur sjutton skulle det gå till?

Kyssbron. Foto: Sandviken Film & Foto

Jag betraktar ett foto på den välbevarade, till synes nymålade, Kyssbron över Kanalen i Sandviken. Och inser att jag aldrig har försökt att ta reda på varifrån dess namn kommer. Nog kittlar det fantasin. Kanske lugnast att låta det stanna därvid.

Aldrig kysste jag någon fjälla på nämnda bro, det kan jag ta gift på. En av många saker i mitt långa liv som aldrig gjordes. 

Jag minns min salig mor som kunde berätta om hur Brukets människor, enligt nedärvda sociala koder, signalerade i det publika för vad som var på gång. Gick man ut och sträckte på stan, eklaterades förlovning. Eller var nära förestående. 

Åtminstone hade man ingått ett fast förhållande. Man kilade stadigt som stockholmarna säger.

Vem går och sträcker dessa dagar? Arm i arm. Jag bara frågar.

Kanske sparade man genom sträckningen in kostnaden för en förlovningsannons i Sandvikens Tidning eller Arbetarbladet? Vad vet jag.

Unga män som plötsligt bar hatt lät genom påtagandet av kannan, stockholmsklyk igen, omgivningen förstå att nu var de vuxna. 

Själv förärades jag aldrig någon dylik huvudprydnad. Men vid konfirmationen en klocka, av märket Certina, med fjäder för uppdragning, vilket  var comme il faut. 

Att en irritation, mindre skärmytsling, uppstått mellan pappa och mig på morgonen om konfirmationssöndagen kan utläsas av ett foto taget i ett obevakat ögonblick när jag går fram i kyrkan. Jag ser sammanbiten ut. 

Förnärmad, munnen som ett streck. I vit, nystruken skjorta och svart slips. Snedlugg.

Vi lyckades aldrig reda ut irritationen, komma till tals. Tystnad dagen lång följde på den. Pinsam och förtätad. Så var det bland män i Sandviken. Vi utgjorde inga undantag, fadern och jag. 

Det kunde vara hämtat ur en bok av Per Gunnar Evander, den karga bruksandans uttolkare.

Jag kommer att tänka på den ordning och reda som rådde i Sandviken, när dansk tv stort slår upp de usla resultaten i folkskolorna, enligt en aktuell PISA-undersökning. Och aldrig har det pjekkets, skolkats, som nu. 

I Nikolaj Frederik Severin Grundvigs land med sina stolta bildningstraditioner. 

De politiska partiernas ledare framträder på Christiansborg inför kamerorna, med ansvarstagandets min påkopplad. I spetsen för dem jäntan från Aalborg, socialdemokraten Mette Frederiksen. 

Inte ett ord, förstås, trots att detta är frisinnets Danmark och inte politiskt korrekta Sverige, om migrationen och hur det massiva inflödet från utomeuropeiska länder kan tänkas ha påverkat klassrummen och disciplinen.

Alla är rörande överens, nästan överröstar varann, om att lärarens auktoritet måste återupprättas. Hur det skall ske, inga konkreta förslag. Och jag tänker spontant: ja - hur sjutton skulle det gå till? 

Återinföra skolagan? Betyg i ordning och uppförande? 

Det låter i mina öron som tom symbolpolitik och inget annat. För att något måste sägas när medierna trycker på.

I ett läge när samhällets överjag har raserats, moralisk relativisering ersatt grundläggande värden, anarki istället för civilisation råder.

Skolan är ingen ö i det förfallna samhället. De inför kamerorna beter sig skenheligt, som om de inte sett det komma, som Stefan Löfven sa. 

Det började med Kyssbron. Att jag fick den på hjärnan. Men sen for jag i väg. Det ena hänger väl ihop med det andra på något sätt. Men det förmår jag inte reda ut just nu.