Vart tog Bullerbyn vägen?

Rabén & Sjögren

Tro det eller inte. Men när jag växte upp i Sandviken på femtio- och sextiotalet låste jag aldrig min cykel. Väl kommen till Upsala ställde jag den olåst nära restaurang Profeten på Luthagen. Hojen stals så fort jag vände ryggen till.

Kanske kan man, metaforiskt och karikerande, säga att en hel nation vaknat upp till stulna cyklar som aldrig låstes, tvingats inse att Astrid Lindgrens fredliga Bullerbyn endast finns i sagans idylliska värld.

Hur förstå vad som hänt med Sverige, en gång framhållet som föregångsland, numera framställt som ett avskräckande exempel internationellt? Även av våra nordiska grannar. Senast nu i höst hörde jag Danmarks statsminister Mette Frederiksen varna sitt land för att inte hamna i Sveriges belägenhet. Genom att tillåta en alltför generös invandring.

Har vi stått handfallna, vägrat att se en förändrad verklighet som kräver andra referensramar än dem vi hittills varit trygga och förtrogna med?

Fadime Sahindal sköts ihjäl i Upsala efter att ha lurats in i ett bakhåll av sin egen familj. Som straff för att hon hade en svensk pojkvän. Därigenom kränkte sitt ursprung. Mördad efter att Mona Sahlin förnekat att det finns något sådant som hederskulturer. Det avfärdades som rasistiskt och främlingsfientligt att påstå något sådant. 

Stefan Löfvéns beryktade ”vi såg det inte komma” syftade på den växande gängkriminaliteten. Sverige intar en tätposition i Europa vad gäller dödsskjutningar och gängkriminalitet. 
Togs verkligen Löfven yrvaket på sängen? Samme man som garanterade: ”I mitt Europa bygger vi inga murar.”

Fredrik Reinfeldts ”öppna edra hjärtan” kan man förstås skratta hånfullt åt. Men något låg det i att vädja till svensk naivitet och godtrogenhet. Tycka synd om-syndromet. Illusionen att alla är väl egentligen som vi. Eller kan bli som vi. Låt dem bara komma till vårt lilla land. Även utan en fungerande integrationsprocess kan vi fredligt leva sida vid sida. 

På järnvägsstationerna demonstrerades det: Refugees welcome! Alla inströmmande betraktades som flyktingar med skyddsbehov och asylrätt.

Per Brinkemo har tagit som sin grannlaga uppgift att avtäcka ett på flera sätt radikalt förändrat land. Och han gör det på ett noggrant, dokumenterande och vederhäftigt sätt. Utan att vilja tjäna några politiska intressen. Den avgörande undran som han belyser med olika infallsvinklar lyder: vart tog vårt Sverige vägen?  Varför blev det på detta viset?

Hans nyutkomna bok De statslösa: klanerna, kriminaliteten och demokratin (Karneval 2026) hämtar sin styrka i att på allvar försöka förstå en samtid som kräver andra begrepp och tolkningsramar än de hävdvunna. 

Jag kommer att tänka på sociologen Johan Asplund som skulle instämma i att begrepp är verktyg för att kasta förklaringsljus över verkligheten. Men de måste vara funktionsdugliga.
Man kan inte gärna spika med en skruvmejsel.

Vänstern har i sin pk-nit varit flitig att fördöma verktyg som ökar samhällsförståelsen. Brottsligheten i organiserade och stegrade former har uteslutande förklarats med socio-ekonomisk utsatthet, följt av en klassanalys. Beprövade förklaringsfaktorer, ideologiskt snedvridna och otidsenliga, har ansetts duga. Medan gängkriminalitet, dödsskjutningar och bidragsbedrägerier ökat, förnedringsrån blivit allt vanligare.

I spetsen för verklighetsskymmarna kriminologer som Jerzy Sarnecki, nyttig idiot snubblande nära att jag utbrast.

Den som klarsynt har identifierat nya samhällsmönster med hjälp av begrepp som klaner och parallella rättssystem, försökt fastställa brottslighetens koppling till etnicitet har stämplats och avfärdats. Trots empiriska bevis. Som om politiker och medier velat blunda för det uppenbara.

När journalisten Gunnar Sandelin tidigt dokumenterade massinvandringens negativa effekter åsattes han vad som i praktiken var ett yrkesförbud. (Anmärkningsvärt nog saknas han i litteraturlistan, liksom Karl Olov Arnstberg.) 

Vad Brinkemos bok klart och tydligt visar är att om vi inte anammar en referensram med fokusering på kulturella skillnader, så kommer vi aldrig att kunna lösa akuta, samhälleliga problem.

Min obehagskänsla är att politiker och beslutsfattare har långt dit. Om de ens vill det.
Vänsterns partier, V och S, om vi räknar dem som dylika, är beroende av andelen utomeuropeiska väljare. Det visar det senaste valet. 

Brinkemos  bok är en alarmklocka. Stor tyngd får den genom alla kunniga, internationella utblickar, hans dykande ned i ”statslösa” samhällen. Sverige börjar i vissa avseenden påminna om länder i Afrika och Asien. Genom anläggandet av ett historiskt perspektiv åskådliggör Brinkemo vad som händer. 

Boken blir svår att avfärda för den som fortfarande vägrar inse att vi fått ett Sverige vi aldrig upplevt tidigare.

Först publicerad på lindelof.nu 8 november 2026