Dö? Men först till Vietnam!

Affisch: Konstnären okänd

Framlidne, i sviterna av covid, Sven Wollter berättade en gång i ett radioprogram om sin svärmor. Det lät som skröna från göteborgaren. Men jag utgår ifrån att det var sant. 

Viveca Seldahls mamma fällde sin sista replik i livet: "Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen tänker jag dö." Och så blev det. En slät kopp. Ingen påtår.

Ett mjukt insomnande, en stillsam död - en nåd att ödmjukt be om. Till skillnad från hur mina närmaste, mina föräldrar och min syster, gick bort. Föregicks av kroppslig nedbrytning. Ett utdraget, plågsamt sjukdomsförlopp. Spänstiga hade de varit i sin krafts dagar. Skötsamma. 

Men tvingades avsluta det korta livet lidande. Orättvist. Om nu existentiell rättvisa funnes. Livets vågskålar. Men så är det inte. Almqvist visste det: Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allt en trasa?

Jag kunde, med ärvda cancergener, ha delat mina närmastes öde för runt tjugofem år sedan. Om inte lymfomspecialisten Hans på Akademiska i Upsala funnits till hands på Onkologen och räddat mig. Jag förblir honom tacksam för det.

Det var en märklig känsla att under den hårda behandlingen befinna sig i Mellanlandet, som jag döpte det till. Känslan av en icke-plats mellan levande och döda. Utan att känna tillhörighet till någon sida. Inte höra hemma någonstans. Utlämnad till sjukdomen.

Som att trampa vatten. Kanske. Jag skrev om mellanlandet i "Livbok". Funderingarna dök sedan upp i en artikel i Läkartidningen på temat patografier. Patienters egna sjukdoms- och behandlingsskildringar. Begreppet Mellanlandet tydligen välfunnet.

 

En efter en alltför nära mig åldersmässigt, det vill säga fyrtiotalister, lämnar. Och jag har svårt att hantera det. Reser gör vi redan mycket, livskamraten och jag. Och jag vill, med liemannen allt närmare i hälarna, göra det ännu mer. Så länge som rörlighet och kreditkort är i vår ägo.

Nu siktar vi in oss på Vietnam. Och det må bli ganska snart. Hanoi, närmare bestämt. 

 

Tanken löper förstås genast bakåt till det röda Upsala i slutet på 60-talet och demonstrationerna till stöd för FNL. Många gick vi också i sorgetåget när Ho Chi Minh dött. Brinnande facklor i mörkret. 

Men Vietnamdesertören Sam, en av oss festglada grabbar i studentkorridoren på Djäknegatan, avstod från att delta. 

Han visste att han hade ögonen på sig från utsända figurer som riskerade haffa honom och sända honom tillbaka till USA. Beskylld för landsförräderi. Liksom hans kompis som flugit jättelika B-52-plan över Vietnam. "Jag såg aldrig marken eller dem jag bombade."

Jag får lust att parafrasera Wollters svärmor. Jag ska dö, men först ska jag, banne mig, till Vietnam.