Siris sorgesång

Omslagsbild: Norstedts

 

1986, veckan före midsommar, i den skiraste juni, dog min mor. Efter att ha plågats och brutits ned av cancer. Jag satt vid hennes dödsbädd inne på kvinnokliniken på Gävle sjukhus. När allt var slut, tackade jag nej till personalens direkta förfrågan om att vara med och ”göra henne i ordning”. 

   Tog bilen till lägenheten på Smedsgatan i centrala Sandviken, där jag tillbringade tonåren mellan 1961 och 1968. Öppnade garderober, utan att veta varför. I kläderna satt hennes välbekanta doft kvar. 

   Det kändes som en förolämpning. Hon var ju borta och skulle aldrig mer bära dem.

   Om natten kunde jag inte sova. Efter att ha hällt i mig alkohol. Det var som om någon osynlig rörde sig i lägenheten. Jag skrämdes. Förmådde inte stanna kvar. Sökte nattläger hos en nära släkting.

När jag läser boken Siri Hustvedt skrev efter att hennes make, Paul Austen, kanske mest känd som författare till ”New York-trilogin”, den 30 april 2024 avlidit i lungcancer tänker jag: ingen saknad liknar någon annan. 

   All saknad är individuell och kan inte delas. Även om begravningar har ett generellt, ceremoniellt drag har inte saknaden det. 

   Ingen och inget kan hjälpa dig med den. Du är lämnad ensam med saknaden. 

Det gör ont att läsa Hustvedt. Den smärta hon känner och förmedlar smittar av sig på läsaren. Hon sörjer sin andra hälft Paul med kropp och själ. Är inte riktigt närvarande, glömmer saker, går vilse på stan, pratar högt för sig själv.   

   Hon har förlorat sin vardag, som hon själv uttrycker det. Deras gemensamma vardagsliv. Rutinerna som gav trygghet och stadga. Som att se en film varje afton. 

Båda skrivande människor. Hemma-arbetande. Paul använde en mekanisk skrivmaskin. Alla manuskript skrevs först för hand. Siri hittar pennor som blir en påtaglig påminnelse om honom. Han är borta och aldrig mer kommer han åter.   

   Hon vet att hon borde ta itu med saker. Men hon förmår inte. Med Pauls död försvann det som hon aldrig kan få tillbaka. En avgrund öppnade sig. Det är en bok utan tröst och försoning. 

Det var Siri OCH Paul. Nu är OCH:et borta. Det är bara Siri. Utan ett OCH.

Jag kan bara ännu en gång utbrista: Jag hatar döden! Varför måste den finnas?

 

 
BOKEN Siri Hustvedt: En bok om spöken. En kärleksmemoar (Norstedts 2026)