 |
| Ronald Laing - Wikipedia |
Jag träffar på vuxna, nåja vuxna och vuxna, det kan väl i och för sig diskuteras om man så vill, människor som jublar i högan sky efter att de fått höra av någon inom vårdapparaten att de "har" ADHD. Det låter i mina öron som om de har vunnit högsta vinsten på Lotto.
Om denna etiketteringshysteri fortsätter, så "har" väl snart var och varannan av svenskarna ADHD - eller något åt det hållet. Rent logiskt kan man därför avskaffa diagnosen, skulle de formellt sinnade begreppsanalytikerna på Filosofen i Upsala ha sagt.
Om alla, åtminstone nästan alla, har ADHD - så har ju strikt logiskt sett ingen det. Simsalabim. Där satt den, som Gunnar Nordahl sa när han skickade in lädret i krysset.
Under min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus slog det mig tämligen omgående att det verkade som om diagnoserna sökte människor att diagnostisera: de förra
föregick de senare.
Diagnoserna fanns redan färdiga, redo att klistras på någon som kom i deras väg.
Kopplat till diagnoserna förskrivning av psykofarmaka. Den biologiskt-kemiska modellen förhärskande diskurs - att icke ifrågasätta. Glöm socialpsykologi och relationer mellan människor, det är den isolerade individen som skall åtgärdas.
Ett atomistiskt synsätt på vad en människa är.
Endogena faktorer, allt det som finns inom den enskilda människan, det enda som räknas för upprätthållarna av det biologiskt-kemiska paradigmet.
De privatägda äkemedelsbolagen hade, och har, ett kommersiellt intresse av att människor diagnosticeras som sjuka, bortom existentiella och djupt mänskliga problematiker. Läs Ingrid Carlbergs bok Pillret, som jag vill minnas kartlade detta på ett förtjänstfullt sätt.
Tack och lov hade jag, när jag satte mig i bilen för att åka ut till Ulleråkers dystra sjukhusområde, om än vackert beläget nära Fyrisån utanför Upsala, och tjänstgöra, läst antipsykiatern, som han kallades, Ronald Laing som inte bedrev sin verksamhet med receptblocket i handen.
Framgångsrikt bedrev han däremot terapi med människor diagnostiserade med ("obotlig") schizofreni genom ett angreppssätt som vilade på att försöka förstå [1] deras högst subjektiva motiv för att bete sig som de gjorde.
Även om beteendet, ytligt betraktat, kunde tyckas konstigt eller snurrigt. Men människor är, enligt Laings och även min syn på saken, rationellt irrationella. Det gäller att komma bakom det manifesta, gräva interpretativt djupare. I Sigmund Freuds efterföljd.
Med tillämpbara begrepp som bortträngning och omedvetenhet. Det medvetna jaget är bara toppen på ett isberg. En människa är tusen världar, för att knyta an till Gunnar Ekelöf.
Laing vägrade att objektgöra och droga ned sina medmänniskor, bortförklara deras problem, som vitrockarna däremot ägnade sig åt på Ulleråker. Kanske till syvende och sist för att undvika identifiering med de "mentalsjuka". Vi är dom friska, dom är de sjuka.
Definitionsmakten tillhör oss.
Ibland har jag fått lust att utbrista: de värsta jepparna i människohamn, det är psykiatrikerna! De verkligt "sjuka" är de som sätter diagnoser på andra.
Jag älskar den tecknade historien om småbarnsmamman som ängsligt vädjar till doktorn: Nog är han. väl hypermanisk, doktorn? Kan ni inte skriva ut något? Doktorn: Det är bara en jobbig, jävla unge!
Befriande.
Samtidigt som de så kallade neuropsykatrikerna med sina bokstavskombinationer hyllas som hjärnans conquistadorer. Och mumbojumboterapeuterna som håller på med ytlig KBT. Glöm Freud och mänsklig komplexitet.
Leve en reduktionistisk människosyn i det nyliberala, kapitalistiska konsumtionssamhället!
Nä, fy sjutton.
[1] I min doktorandutbildning spelade den metodologiska distinktionen mellan att förstå (verstehen) och förklara (erklären) en central roll vid studiet av människor och samhällen.
”Rationellt irrationell”; underbart begrepp…och ”om alla har det, så har ingen det”… Nog kan det finnas fog för att prata om överdiagnostisering när det kommer till npf-diagnoser för ”jobbiga jävla ungar” och för den delen ett rågat mått godtycklighet, när det kommer till psykiatriska diagnoser i allmänhet. Diagnosverktyg till trots. el kanske just därför. Håll er egentligen med dig om allt, men försök till lite nyansering. Samtidigt vittnar många med ADHD om hjälp m koncentrationssvårigheter, när man hittat rätt medicin. (Å andra sidan kommer jag o tänka på en psykiatripatient m psykossjukdom, som upplevde sig feldiagnostisrad och ville ha amfetaminbaserad medicin utifrån sin misstanke om ADHD (rätt vanligt scenario f ö). Överläkaren rekommenderade faktiskt svenskt snus ist som centralstimulerande (som snusare tycker jag det faktiskt är en lite rolig historia.. och inga namn nämnda). Självförståelse och acceptans från omgivningen, andra möjligen befrämjande ”faktorer”. Formen av terapi kanske ändå kan vara avhängigt vilket problem man vill lösa. Inget fungerar för allt o för alla o så relationen m terapeuten påverkar såklart..Själv mer fascinerad av psykodynamisk terapi framför quick-fix KBT. KBT kanske ändå kan vara verkningsfullt vid exponerings- och fobiträning t ex. o finns evidens för (även om det så klart går att epistemologiskt problematisera vetenskapliga forskningsresultat), men sett det själv fungera också.. Stigma följer ju tyvärr lätt m diagnoser, som du är inne på. Sätta människor i fack. Reducera och förenkla. En del professioners bästa gren tyvärr. Så trött på det. Objektgöra. Reduktionistisk människosyn som du skriver. Undra vad det är för drivkrafter egentligen som skapar det fenomenet? Behiov av att förenkla och kategorisera. Sätta människor i fack. Föder vi mot dem. Man är inte sin diagnos. Finns en människa höll att skriva bakom, men framför diagnosen. Lär f ö finnas forskning som visar på en större beteendevariation inom npf-spektrat än bland ”normalstörda”. Npf-diagnoser blivit en funktionsnedsättning först när det har en betydande inverkan o nedsättning på vardagsfunktioner och kan då verkligen vara ett problem för den människan och inte den ”super-kraft” som ibland lyfts fram, men visst kan det också finnas förtjänster med specifika mänskliga egenskaper, om de nu grundar sig i en diagnos eller ej spelar väl egentligen mindre roll i sammanhanget (finns t ex en rörelse som heter ” left is right”, vill jag minnas, som jobbar med arbetsanskaffning/anpassning gentemot personer med högfungerande autism där klassiska kategoriseringar (då var vi farligt nära det där igen m Stigma), som överdrivet fokus på detaljer; att det går att göra det till något bra och en eftersökt egenskap inom vissa yrkesområden, medans myntets baksida t ex perceptionssvårigheter kan vara ett hinder men behöver inte vara det och kan också kompenseras för). Blev ett långt inlägg, men ämnet engagerar.
SvaraRadera