Snus, mus och brännvin

Foto: Wikipedia

Trubaduren Bengt Sändh har gått ur tiden, flashar det förbi i flödet på Facebook. 

Jag kan inte svära på om det var Fred Åkerström eller Cornelis som menade att Sändh, som i sitt tidigare yrkesliv varit smed och handskats med rejäla don till verktyg, tagit med sig smedens hårdhänta kompetenser in i gitarrspelet. 

Jag kan inte minnas hur det lät om hans klinkande, jag lyssnade inte särskilt mycket på honom.

Ärligt talat tillhörde inte Sändh mina favoriter bland visans utövare. Inte som de ovan nämnda. För att inte tala om Thorstein Bergman och Torgny Björk. Eller Broder Tor. 

Kanske för att jag var för pryd och fann flera av Sändhs texter lite väl frispråkiga och fräcka. Knappast poetiska och blomstrande. "Du får göra som du gjorde med min mor, knulla mig i arslet när fittan blir för stor" (ur Bordellmammas visor, text Johnny Bode).

Kanske vårdade han den svenska folkvisans traditioner. Snus, mus och brännvin stående teman. Jag är för lite förtrogen med honom för att våga uttala mig närmare om det.

Jag har för mig att han samarbetade, turnerande tillsammans med Finn Zetterholm.  Liksom med Lena Nymans Rune Andersson. Och att han efter trubadurandet slog sig på snus som han sålde. Boende i Spanien. Med andra ord en entreprenör.

Nå, efter en regnig Tverstedmorgon, där jag på telefon slitit med Swedbanks kundservice för att få ordning på mina konton, jag vet inte hur många jag pratade med innan jag fick fason på dem, känns det tungt få veta att Sändh är borta. 

Tittar jag ut genom av vinden sandpinade fönster kan jag heller inte se Råbert, vårt unga rådjur, betande. Hans närvaro tycks mig minst sagt nyckfull. Han väljer själv när han behagar visa sig. 

När det är fullt med nyponknoppar att förtära!

Ännu en. Och ännu en inte så långt från där jag befinner mig åldersmässigt. Döden kryper allt närmare. I morgon min födelsedag. Jag drar mig för att skriva ut hur många år det handlar om. Men många är det.