Var är munspelet, Lennart Grahn?

Sandviken, oktober, foto: Thomas Rönnkvist

Innevarande år, enligt väggalmanackan är det fortfarande oktober månad men dagarna pinnar på allt fortare med stigande kyla och gulnade blad, har tre vänner gått bort. Dödsfallen inträffade tidsmässigt ganska så nära varann. 

   Senast Erik under min och livsledsagarinnans årliga höstvistelse i Danmark. Något av ett dråpslag. Helt oväntat.

Mest ont gjorde det att Conny försvann i våras efter en plågsam sjukdomstid. Vi hade känt varann så länge och det är som att han tog med sig stora delar av ett gemensamt förflutet. Mig berövades dem. 

   Bandet, Two Good Reasons, som vi drog igång tillsammans med andra grabbar så tidigt som 1963, lämnade jag 1968 för att bege mig till Upsala och studier vid universitetet. De övriga fortsatte att lira, hade även spelningar från och till. 

   Gjorde sedermera en skiva, utan att höra med mig om jag ville medverka.

Conny ägnade sitt yrkesliv åt Verket. Han hade det fina fisken som välavlönad tjänsteman, reste omkring i vida världen. Men vi pratade inte om det. Känsligt ämne. Han visste ju hur jag såg på Verket och dess grundare Konsul Göransson. 

   Den grottekvarn som morfar blott tretton år gammal skickades ned i. För ett livslångt löneslaveri. Varje gång vi passerar Verket nedanför forna Huvudkontoret från mig med en lättnadens suck: "Jag klarade mig."

När vi sammanstrålade IRL, vilket skedde med ojämna mellanrum efter att jag flyttat till Gefle, dokumenterade Conny med all önskvärd tydlighet sitt anmärkningsvärt goda minne. Under nostalgiska rundturer med hans bil i det förgångna Sandviken, där vi växte upp och formades. 

   Till skillnad från mig kunde han peka på platser där det "brände" till. Hus nere i Örtakolonin som jag inte hade kunnat säga något om. Inte längre. Glömskans grönska, kanske snarare dess färglöshet.

   En gång hade han lyckats fixa nycklar till den forna popborgen Valhalla och vi begav oss om aftonen dit med matsäck. En märklig känsla återvända till den för oss heliga platsen. Tysta, nedsläckta lokaler men allt sig exakt likt från när vi hängde där som tonåringar. 

60-talets mest efterfrågade band framträdde på Valhalla: Hep Stars, Shanes, Lee Kings. Bland andra. 

   Logerna, som vi tog oss upp till via en svårforcerad spiraltrappa bakom scenen, framstod som orörda. Som om banden alldeles nyss suttit där, bara rest sig upp och gått. Lämnande efter sig, ja vad? 

   Flera i Hep Stars är döda. Likaså i Shanes. Jag studsade till när jag i ett TV-program hörde Luleåsonen Lennart Grahn berätta att han är aktiv inom PRO i Nyköping.

   "Man hör när något är fel", som Wittgenstein skrev. Det hördes inte men kändes fel med Grahns engagemang. Han ska vara långhårig och lira munspel! Inte gammal och pensionär. Enligt ryktet står det heller inte bra till med hans hälsa numera. Inställda turnéer.

   Det känns också så förbaskat fel att Conny är borta. 

Döden lurar allt starkare. Ännn en obehaglig känsla som förstärks när jag lyssnar på oboe-konserter signerade Albinoni och Telemann. 

   Begravningsmusik, kunde det tyckas, om än så vacker att änglarna gråter.