När är man medlöpare och inte? Kan man tala om ett antingen - eller? Kanske snarare en glidande skala. Jag lämnar det öppet. Men associerar vidare.
Häromdagen hade vi grannen Kirsten i Tversted inne på kaffe. Hon har läst Knut Lindelöfs och min bok Mellan klasserna, hängt upp sig på att jag i denna påstår att hon hatar tyskar. ”Det gör jag inte, jag hatar inte alla tyskar. Bara dom som var nazister.”
Jag tror att det finns en koppling till besættelsen, ockupationen av Danmark under andra världskriget. Ockupanterna fanns även här i den nordjylländska trakten. Men jag har förstått att det är ett känsligt ämne hur danskarna ställde sig. En öm tå för vissa.
I Tyskland förblir frågan om medlöperi under nazismen en het potatis. Långt efter Tredje rikets fall.
Der Spiegel har gått igenom en stor mängd medlemsmatriklar i NSDAP, tyskar är en fena på dokumentation, och lovar stort uppslaget att nu kan de ättlingar som undrar äntligen få besked: Vad gjorde morfar, eller farfar, i Tredje riket egentligen?
Vi vet att efter kriget lades locket på i Förbundsrepubliken. Många nazister övervintrade högt upp i den västtyska administrationen. En viktig orsak till studentrevolten på 60-talet. Korten på bordet!
Jag vet inte vilken reaktion det kommer att bli på Der Spiegels grävande.
Men frågan kvarstår: vem är medlöpare?
Vad med undertecknad som verkade inom högskolan när det anti-intellektuella förfallet började på allvar, i skenet av New Public Management? Jag noterade på nära håll vad som skedde, men stannade kvar inom den statliga institutionen. Även om jag våndades.
Tyckte inte att jag gjorde jobbet som det borde göras. Skyllde på att jag måste tjäna pengar och försörja mig. En vanlig (bort)förklaring.
Gör det mig till en medlöpare?
Först publicerad på lindelof.nu 2026-10-10
Kanske det istället visar på att det omöjliga utanförskapet faktiskt i någon mening är möjligt?
SvaraRadera