Kan man lita på nepo babies?

Foto: The Cambridge Student

Nepo babies är ett sentida uttryck som kommit allt mer i sväng. När jag ser Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima framträda i rutan, argumentationssvagt debatterande med en från Tidöpartierna, kan jag inte låta bli att tänka det. 

   Även om hon kanske inte är det bästa exemplet på hur positioner går i arv, oavsett grad av kompetens.

Hursomhelst är exemplen många inom medier och politik. Insteget i de samhället präglande kretsarna sker så gott som uteslutande på släktmässig grund.
   Sima, liksom andra socialdemokratiska skribenter och politiker, pläderar för jämlikhet och integration. Men själva tjänar de storkovan och inte  bor de i Rinkeby eller något annat utanförskapsområde. 

Spelar det egentligen någon roll? Det är väl åsikterna som räknas? Om än icke imponerande i just Simas fall.
   Hjalmar Branting härstammade från samhällets toppskikt. Liksom Olof Palme. Den eldfängda Kata Dahlström var professorsdotter.

   Nog kan väl arbetarledare och publicister kommer från en annan klass än den proletära? Ändå företräda dess intressen? Vara objektiva i sin samhällsanalys. Med de rätta värderingarna.

Men något stör mig, kanske handlar det ytterst om trovärdighet. Klassbetingad misstänksamhet och skepsis fick jag redan med modersmjölken. Metallarbetarränderna går aldrig ur. Klasskänslan.
   Jag minns när jag kom till Upsala hösten 1968. De rödaste och mest högljudda rödskäggen var de med en borgerlig bakgrund. Jag kunde inte låta bli att tänka tyst för mig själv: det går över. De kommer att återvända till fadershuset. Och så blev det.

   Simas bakgrund känner jag inte till. Men nog är det så att hon lever under helt andra villkor än dem hon säger sig tala för.

Först publicerad på 8 dagar 28.10.2026