Skrattet fastnar i halsen

Foto: Wikipedia

 

Här i Danmark skrattas det gott och rått åt turerna runt regeringsbildandet i Sverige. Det pratas om ”Cirkus Sverige”. Tidigare underlägsenhetskänslor gentemot oss som nation är som bortblåsta.

Samtidigt läser jag i lokaltidningarna hemmavid om att det saknas 35 miljoner kronor för att bygga om arenan där Sandvikens IF, på dispens från fotbollsförbundet, spelar sina hemmamatcher i Superettan. De 50 miljoner som anslagits räcker inte. 

Nu är risken överhängande att SIF tvingas spela på Gavlevallen inne i Gefle nästa säsong. En katastrof både för klubbens ekonomi och dess trogna supporters.

Jag skrattar inte åt att den politiska kasten inte får till en regering i Sverige. Snarare känner jag smått krypande ångest. Vad är det för politiker som förväntas styra vårt land? Och förvalta skattemedel? 

Inte mycket att hänga i julgranen, enligt mitt förmenande. Eller sätta vid köttgrytorna, snarare. 

Och så mitt arma Sandviken. Hur har beslutsfattarna, snarare dessa nondecision makers, kunnat låta den flotta VM-arenan så förfalla, där SIF en gång spelade allsvensk fotboll? Varför har den inte rustats upp medan tid var? 

Samma politiker jublade när utomeuropeiska migranter ankom arbetslöshetens och bostadsbristens Sandviken. De trodde att det var en god, kommunal affär med alla inflyttare. 

Jag skrattar heller inte åt det. Ångest även i detta fall över den totala avsaknaden av ett klokt, politiskt ledarskap.

Nå, jag kan skratta, jag också. Åt arbetarjäntan från Aalborg, numera socialdemokratisk statsminister i Danmark, Mette Frederiksen. 

Hon står och fabulerar vilt om hotet från Ryssland i kanal 1 i Danmarks fjernsyn. 

Hon som nyss for över till USA för att krypa för Stora Stygga Vargen i Washington.

Tror hon själv på det hon står och säger? Varifrån hämtar hon sina uppgifter? Litar hon blint på det militärindustriella komplexet? 

Och så journalisterna, dessa maktens pipor.

Plötsligt fastnar skrattet i halsen.

Även publicerad på 8 dagar 01-10-2026