 |
| Foto: Sandviken Film & Foto |
Vykortet på fotot ovan fastnade jag med blicken i när jag som vanligt förstrött satt och "bläddrade" bland statusuppdateringarna på Facebook.
Vykortet delades av de flitiga bakom Facebook-gruppen Sandviken Film & Foto, som jag som gammal sandvikare tillhör och vars inlägg jag följer med det största intresse. Det är ju min historia det handlar om, min identitet.
Vykortet föreställer en till synes idyllisk Seegatan i Sandviken anno 1928.
Gatan finns kvar än idag under samma namn, men ser med de kvarter som nu omger den helt annorlunda ut än för snart hundra år sedan.
Det Nya Bruket, efter rivning av de vedeldade tvåvåningskåkar, vedbodar och utedass som en gång på samma plats stod, hette snart i folkmun High Chaparall.
Oklart vad folkhumorn syftade på, att det gick lika våldsamt till där som i vilda västern-filmerna?
Seegatan skar förr likt en huvudgata rakt igenom Bruket, där arbetarfamiljerna inhystes i bostäder ägda av det allsmäktiga Bolaget.
Förutsatt att mannen var kollektivanställd av samma bolag. Och, vilket var icke förhandlingsbart, höll sig borta från klasskamp, fackföreningar och socialister. Betedde sig lydigt och snällt.
Livegenskap rådde såväl innanför som utanför taggtråden runt Verket. Den arbetande och hans familj tillhörde Bolaget från vaggan till graven. Allt skedde i Bolagets paternalistiskt hårdhänta regi.
Husbonden höll sitt öga på fabriksmänniskorna, ända in bland hallonbuskar och syrenbersåer.
Brukssamhället Sandviken var planerat och utformat som det Panopticon Michel Foucault, inspirerad av Jeremy Bentham, beskrev i sin bok om det moderna fängelseväsendet. Ett övervakningens samhällsläger.
Helt enligt företagsgrundarens Konsul Göranssons vision av det konfliktbefriade mönstersamhället. I den meningen var Konsuln en föregångare till korporativismens apologeter. Mussolini och andra.
På Seegatan trängdes min morfar och mormor med inalles fem barn. Jag, född 1949, har nästan inga minnen därifrån. Fast jag som liten pilt passades tillsammans med hunden Sussi av mormor när mamma stod i Konsumbutiken en bit bort.
De flyttade, osäker på året, till en pensionärslägenhet någon gång på 50-talet. Mormor gick bort i kräfta 1959.
Större än ett rum och kök blev aldrig någon av de lägenheter mormor bebodde. Varken som barn eller vuxen. Men pensionärshemmet, med dess moderna standard, måste ändå ha upplevts som rena paradiset jämfört med Seegatans obekvämlighet.
Även om solidariteten och gemenskapen bland brukskåkarna upphörde.
Vardagen avpolitiserades, så som Jan Lindhagen och Macke Nilsson uttryckte det i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970) och på pricken fångade det politiskt impregnerade brukslivet.
Samt den samhällsomvandling som inte gynnade S, även om den paradoxalt nog, som det kunde tyckas, drivits fram av samma parti.
1928 fyllde min morfar trettioåtta. Mamma sjutton, lika gammal som hennes mor var när hon blev med henne, den förstfödda.
Jag tror mig förstå att mamma inte var särskilt önskad, snarare ett olycksfall i arbetet. Morfar drömde om att emigrera till USA, där släktingar fanns. Hans farfar lyckades vid andra försöket med båt ta sig till Chicago.
Nu stäcktes morfars planer av en ofrivillig graviditet.
Han som blott tretton år gammal måste gå ned i Verket och bidra till försörjningen. Företagsläkaren intygade att den minderårige pojken var fullt arbetsför och kunde jobba skift.
Pappa fyllde tjugofem 1928. Ännu hade inte mamma och pappa blivit ett par för resten av livet.
De träffades på den servering för Brukets ungkarlar som mammas driftiga mormor startade efter att hennes make, martinsmältaren, gått bort inte mycket mer än femtio år gammal.
Mamma hjälpte till där, när den stilige mannen från Norduppland en vacker dag dök upp. Och stal hennes hjärta.
En bild säger mer än tusen ord, lyder talesättet. Stämmer det verkligen? Vet man inte allt det som jag gör, säger vykortet på Seegatan betraktaren inte mycket.
Mig, som kan "befolka" det med mina släktingar, skänker det rötter och tillhörighet - liksom vemod. Alla jag räknar upp är döda.
Jag står på tur som en i den långa raden. Bara att, i morgon fyller jag sjuttiosju, konstatera.
Ett Brukets barnbarn har jag förblivit.
Väldigt poetiskt och väl sammanfattande många av dina inlägg Lasse, kring vad som är, varför och hur det har blivit. Stort grattis på bemärkelsedagen. Inte dåligt gjort tagit sig ända hit… men det där m face-book,.. narcissistens paradis, jag avhåller mig. Hade varit förödande för mig att vara med där. ..och har förresten fortfarande tjock-tv. Det var bättre förr.
SvaraRaderaTack för ditt grattis, käre Micael. Du har gjort skillnad i mitt liv. Jag fattar inte att jag fyller 77 i morgon. När min vän från början av 60-talet, Conny, gick bort i våras, satte det kvarstannande spår i min sinnesstämning. Vi var födda samma år, han skulle fyllt 77 i november. Vart tog livet vägen... Jag hann inte med.
RaderaTack bäste Lasse. Om jag nu på nått sätt skulle gjort skillnad i ditt liv (och läser då in att det troligen och förhoppningsvis är i positiv bemärkelse) så är det ett erkännande som gör mig rörd o faktiskt lite överraskad på ett positivt sätt. .Du har påverkat och gjort skillnad för så många Lasse, tror det stod skriver i stjärnorna att det var dit ditt liv skulle ta vägen, från uppbrottet m brukssamhället som du ju gjort klart aldrig lämnat dig (paradox). ..o förövrigt hade nog din anfader martinsmältaren inte skriver under på att det var bättre förr (även om skiljelinjerna hierarkiskt var tydligare då och inte som idag bitvis ohälsosamt sublimerade). Önskar dig en fin o kontemplativ dag imorgon och många år framöver också att följa på det.
SvaraRaderaMitt hjärta blir alldeles varmt, Micael. Utanför fönstret den mörkaste höst. Men härinne blev det nu alldeles ljust.
RaderaEtt ljus i mörkret. Det gör mig glad. Tänker tillbaka på första gången jag mötte dig Lasse för 38 år sen. Vid installationen av nyblivna studenter vid ekonomlinjen i Sundsvall presenterades du (jag trodde först att du var vaktmästare el nåt, klädd från topp till tå i jeans, minns det som igår). som innehavande doktorsgrad. Efter det följe att du sprang runt plenisalen och kommenterade hur fel det var att åhörarsalens disposition reducerade studenterna till åhörare och att kommunikation o dialog därför uteblev. (kommer du ihåg?)- Inte vad man förväntade sig o kanske inte så konstigt ändå att du (trots marxistisk bakgrund) blev vald till bäste föreläsare på ekonomlinjen . (Mycket av Robin Williams och döda poeters sällskap där (på tal om vad vi avhandlat i tråden senaste tiden) .
RaderaVemod. Ditt minne är glasklart. Vaktmästare... underbart. Jag har sett Döda poeters sällskap flera gånger. Blir allt bättre för varje gång.
Radera..och jag är nog en ” gå mot strömmen person”, men hade jag haft hälften av det civilkurage som du har (även om du då har ifrågasatt dig själv i den delen) så hade jag varit mer än nöjd. Även de mest ihärdiga kan välja ”minsta motståndets lag”, men det har ju aldrig varit ditt signum. Frånsett min urfamilj och rötterna i socialdemokratisk bruksmiljö, så är du tvivelsutan den person som haft störst inflytande på mitt liv och vem jag är, och har ca blivit, det vill jag skicka med dig och det blr min födelsedagspresent.
SvaraRaderaKunde inte fått en finare födelsedagspresent, käre Micael. Och kanske den bästa presenten är att du är som du är. Det är hoppingivande i samtidens politiska mörker och enfald. Du är den son jag aldrig fick.
RaderaÖdmjukt bugar jag mig för stora ord. Nästan svarslös All kärlek! .Sista reflektion idag; och har tänkt på det där med numera professor Ullas uppsats om det omöjliga utanförskapet (med arbetshypotesen att det inte är så omöjligt iaf). Sartre o inte minst Kierkegaard, menade att vi föds ensamma och dör ensamma (svårt bestrida) och att ingen fullt ut kan känna din smärta, tänka dina tankar eller leva ditt liv (också svårbestridligt)). Vidare; (och oavsett då ett relationistiskt perspektiv);; att vara människa innebär att bära på ett medfött utanförskap inför resten av världen, eftersom ditt medvetande är helt ditt eget.
SvaraRadera